Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgs handel och sjöfart sedan 1860. Av IVAN LIND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öppnades ångbåtsförbindelse med Hull, men ännu 1860 räknade stadens
handelsflotta endast 18 ångare, och det dröjde ända till slutet av 1880-talet,
innan ångfartygstonnaget inom handelsflottan blev större än seglarnas.
De senare höllo sig kvar med betydligt segare kraft än i Stockholm, sannolikt
sammanhängande därmed, att Göteborgs handelsflotta under 1850- och
1860-talen räknade rätt många jämförelsevis stora segelfartyg, som av de
stora handelshusen i vidsträckt grad sysselsattes i långfärder. De ledande
inom handelsvärlden synas ej ha ägnat större intresse åt ångbåtarna, vilka
kunde förefalla mindre naturliga i ett land med rik tillgång på trä som
skepps-byggnadsmaterial men å andra sidan brist på stenkol, och den allmänna
kapitalfattigdomen lade hinder i vägen för nydaningen. Så kom Göteborg efter
i detta avseende, vilket säkerligen var en av anledningarna till att den
ekonomiska utvecklingen under 1870- och 1880-talen ej blev i allo gynnsam, i
det att en onödigt stor del av den utrikes handeln lämnades åt tyska städer
samt Köpenhamn. Emellertid grundades omkring 1870 de första
ångbåts-rederierna (Svenska Lloyd, Svithiod), den organisationsform, som småningom
övertagit nästan hela handelsflottan, och Göteborg kunde börja dra fördel
av den viktigaste följden av ångbåtstrafiken: den regelbundna linjefarten,
av så utomordentligt stor vikt för handeln. I synnerhet under tidigare
skeden var det emellertid till stor del utländska fartyg, som skötte denna,
och ännu 1885 fanns praktiskt taget ej direkt regelbunden förbindelse utöver
de viktigare Östersjö- och Nordsjöhamnarna samt De Håvre. Snart nog
utsträcktes emellertid linjefarten till Medelhavshamnar, och numera finnes
linjetrafik på de flesta europeiska hamnar av vikt, från de baltiska länderna
till Svarta havets hamnar. En begynnelse till transoceansk reguljär trafik
fanns redan under 1880- och 1890-talen i engelska emigrantlinjer till
New-york, men först med det nya seklets början kom den viktiga nydaningen i
detta avseende. År 1904 öppnade rederiaktiebolaget Transatlantic linje på
Sydafrika, och samma år började Johnson-linjen i Stockholm reguljära turer
på Sydamerika. Transatlantic förenade snart S}rdafrikarörelsen med en
linje på Australien och har därtill senare fogat linjer på Persiska viken, Indien
och Java, samt, under och efter kriget, på Nordamerika. Johnson-linjens
trafik berör nu båda kusterna av Sydamerika och västkusten av Nordamerika.
1909 öppnade ett nytt företag, Ostasiatiska kompaniet, sin trafik på Östasien
(samt Främre Indien), och 1912 började Svenska Amerika-Mexikolinjen sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
