Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergstiibb.
Synon.: Gobius pictus Malm, Forhandl, vid Skand. Naturf. 9:de
möte, Stockholm 1865, s. 410.
Taflan 5, fig. 3, fullväxt haue i naturlig storlek. 3 a, ett
for-storadt fjäll, uttaget straxt hakom bröstfenan; 3 b, det sammas
bakpart ändå mer förstorad.
Bergstubben, såsom jag skulle vilja kalla denna lilla fisk,
derför att han, efter hvad jag funnit, gent emot sina närmaste
sarn-slägtingar, företrädesvis uppehåller sig vid klippiga stränder, hvarest
bottneu för öfrigt utgöres af större eller mindre stenar, är på vissa
ställen i Bohusläns skärgård ej så sällsynt; men det vill nästan synas
som om han vore inskränkt till några få platsar, äfven i de
skärgårdar, hvarest jag funnit honom. I slutet af Juli månad 1852 faun
jag det första exemplaret virl Lökeu, innanför Gåsö; och vid fortsatt
efterforskning på samma ställe, den 20 Juli 1861, erhöllos fyra
exemplar’, samt vid Hågarnsbären, ett par dagar derefter, ett
exemplar; alla med tillhjelp utaf bottenskrapa, hvilken likväl vid dessa
tillfällen drogs upp emot strandbrädden, genom den rika
algvegeta-tioneu. På andra ställen har jag ej lyckats finna honom i
skärgården, förutom i Kyrkösund, hvarest jag den 22 Augusti 1860
under liknande förhållanden tog en hona af 45 millim. längd; samt
på insidan af Gåsö, hvarest jag i Juli 1872 upptäckte honom i en
liten bugt, yttre Vesviken, norr om Lunuevik och der var i tillfälle
att ej blott iakttaga honom lefvande utan äfven med tillhjelp af
krokfiske fånga ett ganska betydligt antal exemplar. Honorna, som
mellan stenar och tångstånd uppehöllo sig på sjelfva bottnen och
invid stranden på ofta blott ett par tums djup, samt i sällskap med
en och annan hona af G. microps, voro lätta att fånga med krok;
hanarna deremot voro ytterst försigtiga och beto högst sällan på
agnet. Skrämda, togo de sin tillflygt under stenar och tångstånd,
men framkommo snart, när kroken ånyo utkastats. På en
sluttande berghäll, beväxt med fnkaceer, försökte jag 2—3 dagar å
rad att fånga en hane, som, så snart jag utlade kroken kom
skuttvis upp åt klippan, stundom ända till vattenbrynet, hvarest han
ostörd, stödd på sina bukfenor, ända till en fjerdedels timma kunde
stilla och stirrande uppehålla sig. Han läppjade väl en och annan
gång på agnet, men lät sig ej på detta sätt fånga, utan får jag
betrakta det som ett lyclcotag, då jag slutligen med ett häftigt slag
tog honom med en liten håf, der han som vanligt satt på den skrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
