Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var sedan jag sist säg dig. . . Jag höll på bli tokig.
Ilvarje dag af ensamhet förekom mig som ett sekel. . .
Man sade mig: i morgon, i morgon och återigen i morgon.
Om nätterna stälde jag mig i mitt fönster, och ljusskenet
från ditt rum skänkte mig tröst. Ibland syntes din skugga
mot fönstret och föreföll mig som en gudomlig
uppenbarelse. Jag sträckte ut mina armar under strömmande
tårar och ropade med tankarne utan att våga göra
det med rösten. Då jag fick ditt bud med jungfrun; då
jag fick ditt bref, der du sade, att du skulle resa, blef jag-
så ledsen, så jag trodde min själ höll på att lemna
kroppen och att jag skulle dö bit för bit. Jag föll, föll likt
en fågel, som såras i flykten och som faller och dör på
samma gång . . . Nu i natt, när jag såg dig vaken så sent,
kunde jag inte motstå lusten att tala med dig utan gick
ned. Jag tror, att all den djerfhet jag någonsin skulle
kunna ega i mitt lif, har jag begagnat och nedlagt i en
enda handling, just i denna, och att jag nu inte har
något mera mod kvar... Men du skall ge mig mod;
du skall ge mig styrka, skall hjelpa mig, eller hur? . . .
Pepe, älskade kusin, säg mig, att du skall göra dot; säg
att jag är stark och jag skall bli det; säg mig, att
jag-inte är sjuk och jag skall inte vara det. Jag är det icke
längre. Jag känner mig så frisk, att jag skrattar åt alla
mina löjliga sjukdomar.
Vid dessa ord kände sig Rosarito lidelsefullt
omfattad af sin kusins armar. Man hörde ett jämrande utrop,
men det var icke från hennes läppar det kom, utan ifrån
hans, ty då han skulle luta ned sitt hufvud, hade han
våldsamt slagit det mot Kristusbildens fötter. Det är i
mörkret som man ser stjernor.
I det själsstillstånd, som Rey befann sig och till
följd af de fantasifoster, som mörka ställen framkalla,
föreföll det honom, icke som om hans hufvud hade slagit
emot den heliga foten utan som om det varit denna, som
i stället rört sig för att på enklaste och vältaligaste sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
