Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag svär dig det — upprepade Rosario — vid
min faders stoft och vid Gud, som ser oss . . . Må våra
kroppar, förenade som de nu äro, hvila under dessa stenar,
då Gud behagar taga oss ur denna verlden.
— Ja — sade Pepe Rey med djup rörelse, kännande
sin själ fyllas af en oförklarlig förvirring.
Båda förblefvo tysta under en kort stund. Rosario
hade rest sig upp.
— Redan?
Hon satte sig igen.
— Du darrar nu igen — sade Pepe — Rosario du
är sjuk, din panna brinner.
— Jag tror jag dör — mumlade den unga flickan
matt. —• Jag vet inte, hvad det är åt mig.
Hon föll vanmäktig i sin kusins armar. Då han tog
emot henne, märkte han, att hennes panna var betäckt
med kallsvett.
— Hon är verkligen riktigt sjuk — sade han för sig
sjelf. — Hvilken oförsigtighet att gå ut i afton!
Han lyfte upp henne i sina armar och sökte väcka
lienne till lif, men hvarken hennes darrning eller van"
makt upphörde ocli han beslöt derför att bära henne ut
ur kapellet, för att den friska luften måtte återkalla henne
till medvetande. Så gjorde han äfven. Återkommen till
medvetande, visade sig Rosario mycket orolig öfver att
vid en sådan timme befinna sig ute. Tornuret slog fyra.
— Så sent det är — utropade den unga flickan,
— Släpp mig, kusin. Jag tror jag kan gå nu. Men jag är
verkligen mycket sjuk.
— Jag skall följa dig upp.
— Nej det får du inte. Också om jag måste släpa
mig upp .. . Hör du inte något buller?
Båda tego. En djup tystnad visade, med hvilken
spänd uppmärksamhet de lyssnade.
— Hör du ingenting, Pepe?
— Nej, ingenting alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
