Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vv
svenska,[1] samt nu återigen — tredje gången, på svenska,
[1]
Detta mitt sednare Specimen bar följande titel: ”Försök att
förklara de Finska Stamordens uppkomst, och med anledning deraf:
kan man — ifrån studium af, eller genom forskningar uti, det finska
språket — leda sig till ett för alla tungomål, i vetenskapligt afseende, ganska
vigtigt och högst intressant resultat”? (Utom Titelblad 69 sidd. 8:vo).
Äfven i dessa frågor hade jag, med några ljusa strålar, sökt upplysa
förhållandet, och — med exempel, hemtade från flere hundra olika språk,
sökt qvalificera ej blott de finska stamordens, utan äfven stamordens
i alla språk — första upprinnelse; hvaraf språkens gemensamma
ursprung följde såsom ett korollarium. En (från Adams tid, d. v. s. —
från verldens skapelse) såbeskaffad slägtskap de olika tungomålen
emellan, kunde naturligtvis — af personer, som icke ens tänkt sig i saken —
aldrig ens uppfattas, mycket mindre bedömas. Min medsökande Dr
Lönnrot hade, såsom Specimen, skrifvit: ”Om det Nord-Tschudiska
språket” (utom ’Titelblad, 53 sidd. 4:to) och hvarmed han betecknar
hvad Finnarne kalla: ”Vepsäläisten kieli”.
Om mitt förra Specimen hade sina besynnerliga öden, så saknar
icke heller detta sin egen historia. Jag hade i sjelfva ansökningsskriften,
af den 11 December 1852, anhållit att — i anledning af hvad som
passerat, och dessutom — på flere skäl, nådigst varda befriad från
skyldigheten att speciminera; eller ock att — i motsatt fall — få speciminera
på finska, och att i detta fall få begagna mitt förra, redan färdigtryckta,
Specimen. Såsom en preliminär fråga, trodde jag att densamma först
borde afgöras, innan redan dagen till ventilationen skulle för mig utsättas;
hvilket dock icke var fallet. Utan afseende härå, utsatte Konsistorium
speciminationsdagen till d. 18 Maj 1853; hvarföre jag, under afvaktan
på nådigt svar, ingick den 5 Mars till Konsistorinm med anhållan om
anstånd med afläggandet af Specimen, eller (om detta icke skulle
beviljas) att — åtminstone under de få veckor som ännu återstodo — blifva
befriad från alla till min tjenst hörande åligganden. Och då nu hvarken
det ena eller det andra af Konsistorium kunde bifallas, anhöll jag kort
derpå hos vice-Kansler — om fem veckors permission, till utarbetande af
mitt Specimen. Men min tjenstebefattning måste den tiden hafva
ansetts ofantligt vigtig, ty äfven detta nekades — änskönt jag, under de 13
år jag tjenstgjort vid Universitetet, aldrig en enda dag begärt, eller
haft, permission. Jag nödgades sålunda med flygande fart, både natt
och dag, författa, skrifva, och trycka — sedan jag ändtligen blifvit
underrättad att Universitetets Kansler, på Konsistorii tillstyrkan, redan
under den 9 Febr. 1853 nådigst funnit för godt att afslå min begäran om
att få speciminera på finska. Tiden för finskan vid Universitetet var
således ännu icke kommen; och det hade vanligtvis alltid varit min lott
att, i detta fall, bana vägen för andra. Med sju sorger och åtta
bedröfvelser fick jag ändtligen mitt opus färdigt i elfte stunden, d. v. s.
aftonen före än det ovilkorligen skulle å intimationstaflan uppspikas.
Men då förklarade Fakultetens Dekanus, i egenskap af Censor — som
under hela tryckningstiden icke haft något att anmärka — att några
ord måste bort från arket före det sista. Jag blef naturligtvis storögd,
och frågade — ”hvilka ord”? ”Jo! (sade han) ”se här”! Och nu visade han
på 87:de sidan, 4:de raden nedifrån, der han hade strukit ut orden
”i fråga om olika kön emellan”; hvilka jag, såsom en förklaring å
betydelsen af finska ordet ”kisaan”, ställt inom parentheser. — ”Är du tokig”?
sade jag; ty jag tog det allt ännu för raljeri. Men han tog sig nu en
vigtig min, och jag såg att man här måste underhandla. Jag visade
honom Renvalls Lexikon, der det står: ”Kisaan-sata, V. lascivus
curro et strepo, lascivio, inde ludens strepo ut pueri”. Men det hjelpte
icke. ”Nej, nej! det måste bort”! sade han. Jag åtog mig då att från
alla exemplar, med bläck och penna, utstryka denna mening. Men äfven
detta antogs icke. Hvad stod här nu att göra? Att till morgonen derpå
ånyo uppsätta det med petit-stilar tryckta arket — var platt omöjligt; och
jag hade således, efter vanliga förhållanden, varit ohjelpligen förlorad.
Mången skulle kanske tro att detta — äfven var meningen. Men till
all lycka i olyckan, hade man — i anseende till det häraf brådskande
och påskyndade arbetet på tryckeriet — ej ännu hunnit aflägga de
sista formarne deraf, och bland dem befanns äfven den ifrågavarande;
hvarföre jag — hiskeligen fort — bortkorrigerade dessa ord, och tryckte
om natten om en annan upplaga af hela arket; hvarigenom följande
morgonen, i behörig tid, mitt Specimen — till allas stora förundran —
fanns uppspikadt på behörigt ställe. Men detta utgör endast första
akten af den förunderliga historien.
För att emellertid visa huru vigtig och maktpåliggande, samt huru
helsosam och välgörande, Censuren — i så måtto — likväl måste vara, vill
jag bär aftrycka hela den fördömda meningen, hvilken lyder som följer:
”Finska ordet kisaan, nojsa, väsnas” (i fråga om olika kön
emellan) deriveradt af ordet kisa (brunst) och troligen beslägtadt ej mindre
med svenska ordet kyssas, af ”kyss”, än med Grekiska orden kissao,
och skyzao, (kättjas), af hvilka man deriverat — det ena af ”kissa”, det
andra af ”skyza”; — månne det ej kan stå i sammanhang med ordet
kiss, som på Jakutiska och Tatariska betyder ”flicka”; liksom finska
ordet kosian (jag friar) tyckes vara befryndadt med ordet kos, ko, som på
Hottentottska betyder ”dotter”.
Efter aflagdt Specimen d. 18 Maj, hvarvid Dekanus sjelf var af
Fakulteten utsedd till opponens ex officio, afgaf han — vid Fakultetens
sammanträde d. 20 Maj, ett på sätt och vis ampelt vitsord, ej mindre öfver
mitt Specimen än öfver försvaret deraf; på grund hvaraf han äfven
fullkomligen godkände det; sedan han först likväl — såsom fel anmärkt, att
jag — då, liksom nu, — genom interpunktering, ordnat mina tankar
nogare, och kanske bättre, än mången annan: att han upptäckt åtskilliga
svenska språkfel, m. m., och att jag slutligen icke ådagalade grundlig
kännedom i något språk — icke ens i finskan(?) (Observeres: att han
sedermera sjelf, vid ett annat tillfalle, förklarade i Konsistorium det han
”icke ens förstod finska.”) Med anledning häraf godkände visserligen
pluraliteten i Fakulteten mitt Specimen; under det minoriteten — på
förenämnde, af Dekanus föreburna skäl — förklarade att det icke motsvarade
sin bestämmelse Men som det icke heller (troligen) var meningen att jag
sålunda skulle komma i fråga — beramades ett nytt sammanträde till
dagen derpå, der, (under namn af justering) man med en rösts pluralitet, på
grund af de gjorda anmärkningarne — hvaraf dock icke en enda var
faktiskt (eller med åberopadt exempel) bestyrkt — förklarade att mitt
Specimen icke motsvarade ändamålet med dess utgifvande. Men
Konsistorium upphäfde, sjelfmant, Fakultetens beslut, såsom olaglikmätigt,
återförviste saken, och ålade Fakulteten dessutom att utställa sitt
betänkande till mitt bemötande. Med anledning bäraf inkom jag den 4 Juni,
skriftligen till Fakulteten, och anhöll att densamma måtte behörigen,
åtminstone med några anförda exempel, styrka sina toma och lösa
förebäranden; ty endast då var det för mig möjligt att äfven kunna
bemöta dem; — annars icke. Och som detta icke skedde, ingick jag
ännu andra gången med en anhållan derom d. 8 Juni — ehuru lika
förgäfves. Jag inkom derföre d. 16 Juni med en klagan häröfver till
Konsistorium, och anhöll att Fakulteten skulle formligen åläggas att
uppte åtminstone något ställe der, genom min interpunktering, meningen
förefallit tvetydig, (efter man nu härvid gjorde så mycket väsende) eller
— der jag felat i svenska språket, mycket mindre — i finskan, m. m.
Då Konsistorium icke tog detta i öfvervägande, besvärade jag mig
häröfver till Kansler; emedan jag trodde att ingen borde dömmas utan laga
skäl, eller på blotta beskyllningar, och utan att veta — hvarföre? Men
äfven der stod numera ingen hjelp att vinnas. Då nu deremot
Konsistorium, utan afseende å Fakultetens tillgörande, upptog sjelfva
hufvudfrågan till afgörande, voro dervid 5 af ledamöterna för mig, d. v. s.
som godkände mitt Specimen; hvaremot 5 andra voro emot mig; hvilka
— på grund af den föregifna (ehuru icke antydda) felaktiga
interpunktionen, eller med anledning af de föreburna språkfelen, ansågo sig
böra ogilla den. Det vägde således jemnt. Men som dåvordne
Rektorn hörde till det sednare partiet, blef mitt specimen förkastadt med 3
rösts pluralitet; dock lyster mig att se om, och när, ett annat
såbeskaffadt, någonsin utgifves vid Finlands Universitet? — liksom det förefaller
mig högst löjligt, och småaktigt, att tala om kommatering, eller
kanske fästa sig vid några möjligtvis påträffade tryckfel, i frågor af det
allra högsta intresse för all mensklig språkforskning; dit andra, med
tanken -— aldrig ens kunnat höja sig; eller att man tror sig ens kunna
bedöma dem, utan en närmare undersökning af saken. Visserligen
besvärade jag mig äfven häröfver till högre ort — ehuru lika förgäfves. Och
fick jag således icke beller det nöjet att kompetera — med D:r Lönnrot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 04:24:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gcafinska/0005.html
