- Project Runeberg -  Forskningar uti sjelfva grund-elementerna af det finska språkets grammatik efter föregående anmärkningar om språket i allmänhet /
22

(1863) Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(metamorfos), uttryckt i förra fallet genom Abessivus, i sednare
— genom Translativus; hvarutom språket dessutom äger
böjningsformer som, derjemte, särskildt afse ett inre eller
yttre förhållande (Inessivus och Elativus, Adessivus och
Ablativus); under det andra kasus åter, med afseende å
tiden, antyda en betydelse som innefattar begreppet om hvila
eller rörelse (Essivus, Allativus och Illativus), o. s. v.
Härtill kommer ännu att alla nomina, såväl substantiver
som adjektiver, äga — liksom alla verber — sina särskilda,
alltid bestämda, Diminutiver, eller Diminutiva former;
af hvilka de förra vanligen slutas på stafvelsen -nen, och
de sednare på -len; och hvilka ord tillika ofta begagnas
såsom ”smekord”, samt kunna, såväl till form som
betydelse, stundom — af samma stamord — vara flere, och
af olika slag, ja diminutiver af diminutiver i flere olika
grader.[1]


[1] Så t. ex. gäller detta om sjelfva det ord’, som redan, ensamt,
i sig sjelft uttrycker begreppet ”liten,” (på finska pieni); och ehuru i
svenska språket icke finnes ett enda ord, som motsvarar något af de
flere, och i mångfaldiga slags olika grader, deraf i finskan formerade
Diminutiver (mycket mindre mot deras komparationer och flexionsformer)
skola vi dock söka icke blott att bringa dem, för tillfället, i någon slags
ordning, utan äfven att, i nödfall, åtminstone approximatift, uttrycka dem
på svenska, så godt vi kunna, genom tillägg af något annat dervid
fogadt adjektivum; hvarvid vi likväl böra anmärka att dessa ord, i
dagligt tal, ofta nyttjas promiscue om hvarandra. Så t. ex. bildas af
stamordet pieni, ”liten” (Komparativus, pienempi; Superlativus pienin
motsvarande svenska orden ”mindre” och ”minst;” hvilka — redan af annat
ursprung än ordet ”liten” — tyckas vara befryndade med det latinska
ordet minus) följande Diminutiver: — af Första graden, hvilka — enär de
alla äga samma betydelse, och endast skilja sig från hvarandra genom
utbytet af en vokal — äro att anses såsom varianter af ett och samma
ord, eller såsom dialektskilnader; hvilket de dock i sjelfva verket icke
äro. Dessa äro nemligen de fem diminutiverna, och adjektiverna:
pieninen, pienoinen, pienuinen, piendäinen och pienöinen, ”ganska liten” (med
sina komparativer på -isempi; och superlativer, på -isin; en hvar af dem
med sina, enligt Grammatikan, 30 såväl till flexionen som betydelsen
olika kasusformer). Dessutom hafva vi i finskan ännu Diminutiverna
pienellinen, pienulainen, och pieniläinen, hvardera med sina olika grader;
motsvarande kanske det svenska begreppet ”något, eller nog liten.” —
Den Andra graden, består af Diminutivum utaf Diminutivum af
begreppet ”liten,” och utgöres af följande 4 Diminutiver: pienukainen,
pienokainen, pienikäinen
(äfven pieniköinen) och pienikyinen, ”alltför liten” (en
hvar med sina komparativa former, på -kaisempi eller -käisempi, och
superlativer på -kaisin och -käisin). Alla dessa Diminutiva-former äro
ursprungligen bildade af de från stamordet härledda orden pienukas och
pienikäs (pygmé); hvartill ännu från de deraf deriverade såväl adjektiva
som substantiva formerna, pienukka och pienikkö (som betyda en ”liten
tingest,”) ytterligare formeras diminutiverna pienukkainen, pienokkainen,
prenekkätnen, pienikkäinen
och pienykkäinen (alla likaså med fullständiga
komparationer) af samma betydelse som de näst föregående, hvaraf de
äfven kunna betraktas såsom artförändringar (med dubbelt k, i stället för
enkelt). — Tredje gradens Diminutiva-former, hvartill höra orden
pienimminen, pienimäinen, pienimoinen och pienemöinen (jemte deras
komparativa grader) äro deremot bildade — den första, af stamordets
superlativus gradus (pienin, ”den minsta”); — de andra, af stamordets
positivus gradus. (pieni ”liten”); hvaremot Diminutiverna pienemmäinen,
pienemmoinen
, m. fl. tyckas vara formerade af komparativus gradus (pienempi — ”den
mindre”) och hafva således en betydelse af ett närmande till den minsta.
Den Fjerde graden af Diminutiver på Diminutiver, af ordet pieni), bildar
nu en aldeles ny form (måhända en slags sammandragning af ordet
pienukka?) — med slutändelsen -kku, hvilken (till skilnad från dem som
ändas på -nen) borde kallas ”minimitivus”, emedan den utmärker hvad
man kanske (i brist på annat) skulle på svenska kunna kalla ”helt
liten.” Detta egendomliga ord heter på finska pikku (Kompar. pikkumpi;
Superl. pikkuin). Men finskan stannar icke härvid, utan bildar häraf
ytterligare nya grader af Diminutiver; hvaraf — den Femte graden
utmärkes af orden pikkunen och pikkanen, båda deriverade från Nominat.
singular. af positivus gradus pikku; hvilka hvardera, med sina
komparativer och superlativer, skulle kanske på svenska kunna kallas ”för
mycket liten”; hvaremot Diminutiverna pikkuinen och pikkainen synas vara
deriverade af superlativus gradus (pikkuin). — Särskildt skulle väl hit
äfven kunna höra de tvenne diminutiverna pikkulainen och pikkumainen,
af hvilka det sista (såsom deriveradt af komparativus gradus, pikkumpi)
äger bemärkelsen af en betydelse som närmar sig till begreppet af ordet
pikkunen. — Slutligen skulle ordet pikkuminen ännu vara ett dimintivum.
— Den Sjette graden består af 3 nya Diminutiver, bildade af de
sednaste, neml. Diminutiverne, pikkarainen, pikkuruinen och pikkiriinen, hvilka
alla af samma betydelse, (jemte deras komparativer och superlativer)
skulle kanske kunna öfversättas med orden ”fasligt, eller grufligt liten”.
Ändteligen bildas af dessa sistnämnde, ännu- engång, följande mindre
Diminutiver af den sista, högsta, och — Sjunde graden; pikkuruikkunen,
pikkaraikkanen, och pikkiriikkinen, ”onaturligt, — obeskrifligt, eller
obegripligt liten” (med sina komparativa: pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi,
och pikkiriikkisempi, samt superlativa: pikkuruikkusin, pikkaraikkasin, och
pikkirtikkisin. Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i den
enkla frågan, om hvem som är ”Iliten”, äger utom stamordet ej mindre
än 40 styckna Diminutiver, som med hvarandra dividera och reflektera
öfver detta begrepp; och hvilka — enär nu af hvarje af dessa
adjektiver ges tre komparativa grader — tillsammans bilda 120 såbeskaffade
former, som — då hvarje af dem äger 30 olika kasus - - sålunda tillsammans
bilda ej mindre än 3,600 olika flexioner, eller kasusformer, som — ökade
med pronominalsuffixer, bli 21,600; och med anhangspartiklar — dubbelt
upp, utan att på något sätt med hvarandra förvexlas eller förblandas; emot
hvilka svenska språket ej kan uppställa mer än en enda form, och
äfven den, blott med en enda kasus — ordet ”liten”; — ty dess neutrum,
ordet ”litet”, innehaller ju ett helt annat begrepp, hvilket i finskan
motsvaras af stamordet ”vähä” (med dess 3 grader och 90 kasus) och de
deraf formerade Diminutiverna, vähäinen, vähäläinen, vähällinen,
vähimmäinen, vähäikkynen
, o. s. v. med alla deras grader och kasus. Och
detta språk vill man kalla fattigt och olämpligt för en högre
kultur
; ehuru det, genom sin organism och ordbildningslära, företer det
evidentaste bevis på en forntida högre odling — nemligen enligt de
tidernas sätt, som tyckes hafva bestått i djupsinniga meditationer. Ty
det folk som förmår, såväl med tanken som med orden, verkställa ej
mindre än 6 till 7 gånger förnyade abstraktioner af ett grundbegrepp,
hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett non plus ultra, genom allt högre
och högre, allt finare och finare distinktioner — detta folk, såväl som
dess språk, står minsann icke, eller har åtminstone icke stått på en låg
grad af civilisation; liksom det aldrig — icke ens i nödfall — tillgripit
talesätt, i det hela så meningslösa som t. ex. dessa, hvilka, genom det
allmänna språkbruket, slutligen vunnit en slags häfd, och burskap, i
svenskan; nemligen: mycket litet, fasligt litet, grufligt litet, förfärligt litet, för-
skräckligt litet, oförskräckt litet
(i Uppland) obarmhertigt litet, oförskämdt
litet, ochristligt litet
, och förträffligt litet (på Gottland) och flere dylika
uttryck, hvilka alla komma ungefär på ett ut, och — enär de icke stå
i något förhållande till hvarandra — upplysa ingenting. (Jemf. Förkl.
öfver Tociti
, sid. VI-—VIL)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:24:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gcafinska/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free