- Project Runeberg -  Forskningar uti sjelfva grund-elementerna af det finska språkets grammatik efter föregående anmärkningar om språket i allmänhet /
40

(1863) Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vackra, och den oöfversätteliga Onomatopoiesin.
Finskan begagnar sig sålunda, liksom alla andra språk, ej
blott af en viss licentia poetica, utan ställer sig stundom
derigenom i full opposition emot den allvarsamma och
regelrätta prosan. Och finner man det poetiska elementet
— ej blott i skaldernas sånger, utan äfven i det muntliga
föredraget (i talet) hos alla dem som, med känsla. för det
sköna, äro språket fullkomligt mäktiga. Ja man kan i
allmänhet säga att det finska språket, upp i de nordliga
provinserna, ännu lifvas af en lika flödande som glödande
poesi.

Slutligen böra vi kanske erinra, att mycket och mångt,
som här blifvit fördt på poesins räkning, egentligen
tillhör de Savolaxska och Karelska dialekterna; hvilka varit,
och till en del ännu äro, så till sägandes sammanväxta med
sången. Då i finskan finnes så ytterst få enstafviga ord,
är det lätt förklarligt att man sökt öka deras antal så vidt
som möjligt,[1] äfvensom att man, för att i versen kunna
begagna de långa 5 stafviga orden, stundom sett sig
tvungen att ihopkrympa dem på midten, enär det vid
någondera ändan icke låter sig göra — för att sålunda få dem
åtminstone till 3 stafviga.

3:o Det Onomatopoetiska språket, — hvilket, liksom
båda de andra, ännu utgör en betydlig och en integrerande del
af finskan — är likväl af alla kanske det märkvärdigaste,
och i hög grad förtjent af uppmärksamhet. Ursprungligen
utgörande en artikulerande efterbärmning af vissa
oartikulerade naturljud,[2] har det, sedermera, småningom öfver-


[1] Så t. ex. ”Mi (mikä, mitä) munassa valkiata, se päiväksi
paistamahan! Mi (mikä, mitä) munassa ruskiata, se kuuksi kuumottamahan”.
Kal. I, 12. ”Mikä lietkä miehiäsi, ku (kuka) kylän käviöitäsi”. Kant. III, 222.
[2] Så har i finskan, liksom i andra språk, ej blott naturkrafterna
(t. ex. jyrisee, pyryy, vinkuu, leimaus, m. fl.) utan äfven djuren, och
isynnerhet deras läten, blifvit benämnde enligt — hvad man kunnat uppfatta
deras ljud. Så heter det t. ex. på finska ”karhu karjuu, susi ulvoo,
repo reäkyy, jänis pupattaa”, o. s. v., äfvenså: hepo hirnuu, härkä
mylvii, lehmä ammoo, lammas määkii, koira haukkuu, kissa
naukkuu (maukkul) o. s. v. På samma sätt med foglarna, t. ex. käki
kokkuu, tetri kukertaa, pyy vihelteä, kana kaikattaa, sorsa
sorisee, 0. s. v. — Ja sjelfva sångfoglarne har man i detta fall
imiterat. Så heter det t. ex. — om siskans sång: ”Lintu kielelle
paneksen, sirkkunen siverteleksen; och — om lärkan: ”Leivonen
liverteleksen”. Kal. II, 167, o. s. v. Ja man har gått så långt att man
äfven sökt attrappera insekternas läten, och myggornas sång. (Jémf. not. 66.)
Den finska poesin är isynnerhet rik att med tillhjelp af onomatopoiesin
skildra icke allenast de olika ljuden, utan äfven olika naturrörelser,
dem ögat uppfattar, — icke alltid örat. Så t. ex. skildras (i förra fallet)
ljudet af menniskorösten i skogen. — ”Jo huhuta hujahutti,
mäikåäisi
mäen takoa”. Kal. II, 85. eller — ”Niin vihelti viuhahutti”. Kal. II,
163. — Af svärdslag: ”Löi on kerran leimahutti, löipäå kerran, löipä
toisen”. Kal. IL, 165. — Af bågskotten: ”saipa jouset joikumahan,
jäntehet järäjämähän". Kant. III, 75. — Så t. ex. beskrives
menniskans gång, på många olika sätt: — än såsom fundersam och
grubblande. ”Astua ajattelevi, käyä kääpäröittelevi”. Kant. III, 36, (eller
käiväröittelevi), — än såsom munter och rask: ”Astua lykettelevi,
käyä kulleroittelevi”. Kal. II, 124. — än såsom tungfotad: ”Jalka
’maassa teutaroivi”. Kal II, 124. — Än såsom bråd och skyndsam
(lankandes): ”Jo tulla tuhuttelevi, käyä luikerrettelevi"”. Kal. II, 86. —
Än vadande i djup snö: ”Missä miehet mellostavat (mellakoivat)
kossa uhmoaa urohot”. Kant. I, 30. — Än när kölden år så skarp
att det knarrar i snön: ”Kannat alla karskajavi, jalan alla
jarskajavi”. Kant. III, 156. — än, ilande, på skidor: ”Tuli suihki suksen
tiestä, sauvu sauvani nenästä”. — Blir det åter fråga om att begagna
häst, kan detta ske antingen — ridande i galopp: ”Löihen reisin
ratsahille, ajoa tomuttelevi”. Kal. I, 5, — eller åkande, antingen (liksom på
mjuk väg) ”Vaka vanha Väinämöinen, ajoa suhuttelevi”. Kal. I, 26,
eller (liksom på hård väg) ”ajoa karittelevi”. Kal. I, 22. Eller, som
det sid. 197 heter ”ajoa kahittelevi”, eller ock — i full fart; då det
poetice heter: ”Pani orin juoksemahan, liinaharja liikkumahan”. Kal. I,
20; men onomatopoietice: "Pani oron oikomahan, harjan liina (liina
harjan) linukomahan”. Kant. II, 330, eller medelst — båtfärd: ”Lysti
on venonen vesille, purren juosta jolkutella, veet väliät välkytellä”.
Kal. II, 79. Öfverallt ser man huru onomatopoiesin här räcker poesin
handen; och man kan knappt mera skilja dem åt. På samma sätt
säges det t. ex. om — vildbrådens ilande lopp: ”Jalan neljän juoksevata,
koivin koikkelehtavata”. Kal. II, 96; och om — boskapens gång:
”Anna käyä käyräsarven, sontareijän sorkutella”. Kal. II, 67. —
Om Björnens luffande säges det: ”Kun tunnet uron tulevan, tupita
uroa myöten”. Kant. II, 351. — Om vargens skutt: ”Missä hukka
huikkuroivi, metsen vihko viehkuroivi. — Om har-ungarne: ”Jätti
kun jänö pajansa, suolle soikerrehtamahan, jäälle
jääkellehtämähän, tielle tiiperrehtämähän, palolle papattamahan”. Kant. lI,57.
Om mösset: ”Hiiri juosta hipsutteli, järven rantaa rapsutteli”.
Ockeå för foglarnes trippande saknas icke poetiska uttryck, såsom t. ex.
”Sinijalka siiperoittaa, punajalka puiperoittaa”, eller som det om
bofinken heter: ”Kun tuo peipo puipertavi”. Kant. II, 122. — Äfven
vid husliga sysslor begagnas detta språk, så t. ex. när gräset faller för
raska slag af lian, heter det: ”Viepä neittä nurmen päälle, sitte heinä
herskähtävi, sekå jussi jurskahtavi, kova heinä korskahtavi,
suolaheinä säikähtävi, vihviläinen viuskahtavi, mätäs myötähän
menevi”. Kant. I, 166. Men äfven der intet ljud kan komma i fråga
saknar finskan icke ord för poetiska tankar, genom onomatopoietiska
uttryck. Så t. ex. heter det om örnen, då den svajar upp i skyn: —
Liiteleksen, laateleksen, Kokkona Kkohenteleksen”. Kal. II, 114.
Och inbillningen har gått så långt, att man bildat sig såbeskaffade ord
för hvad man knappt kan se engång, t. ex. huru som fiskarne simma i
vattnet; der det om de stora fiskarne heter: — ”Uipi hauit
hangotellen, veen koirat vengotellen”. Kal. II, 98; eller som det i Kant.
III, 172 heter: — ”Tuli hauki hangotellen, lohen poika
longotellen”. Och om de små fiskarne, som spela i vattenbrynet, heter det —
”Siellä siikaset kutevi, särköset särittelevi”. Kant. III, 262. Äfven
löjliga attityder, och ställningar, framställas högst naift — onomatopoietice,
t. ex. ”Joi pytystä pyllytteli, ämpäristä ällytteli”. Kant. IL, 167.
Hvilken Finne är det ej som i sitt inre kan uppfatta djupet, och
betydelsen, af alla dessa onomatopoietiska ord; men ingen af oss kan likväl
öfversätta, eller återgifva, ett enda af dem på något språk. Hvad är
då orsaken härtill? skall någon fråga. Jo, att intet språk har den
rikedom på ordformer, som finskan, och således intet folk — uttryck för en
så liflig fantasi. Att nu vilja fixera dessa ord, och gifva dem en viss
bestämd betydelse, är väl det galnaste som någonsin kan tänkas. Det
vore att raktaf döda dem, och i och med detsamma hos dem qväfva
det poetiska lifvet; ty äro de i detta fall så ömtåliga, att de icke få
oskäras, och profaneras, af prosaiska griller. Och likväl har man sökt
göra det, och till en del redan gjort det. Det är att vilja behandla
språkpoesin (onomatopoiesin) på samma sätt som våra nuvarande
fennomaner vilja behandla språket. De vilja tillskapa sig en ”bokfinska”,
eller ’ett s. k. ”skrifspråk”, derigenom att de söka förqväfva den
produktiva friheten i de lefvande dialekterna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:20:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gcafinska/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free