- Project Runeberg -  Forskningar uti sjelfva grund-elementerna af det finska språkets grammatik efter föregående anmärkningar om språket i allmänhet /
43

(1863) Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der de onomatopoietiska orden dock småningom, och med
tiden, förlorat denna sin naturfria och sjelfständiga
karakter, allt efter det de blifvit inregistrerade i språkets
gemensamma codex.[1] Ifrån efterhärmningen af de råa och
oartikulerade ljuden, i naturen, har det poetiska eller
onomatopoietiska elementet äfven sträckt sig till en egen slags
efterhärmning af de enskildta orden i språket; hvarigenom
det liksom paralytiserar dem, och — paralleliserar dem med
hvarandra, antingen derigenom att en bokstaf, och helst
en vokal, deraf förändras,[2] liksom i poesin; eller rättar
det sig, med afseende å allitterationen, efter det föregående
ordet,[3] — hvarigenom det oftast tillika får en viss
anstrykning äfven af sjelfva grundbemärkelsen, som alltid
igenfinnes i början af ordet, — och stundom äfven efter det
efterföljande.[4] En omständighet som, isynnerhet i den


[1] Finnarne, som icke alltid varit nöjde dermed att de
onomatopoietiska orden ofta blifvit fixerade i språket, hafva derföre ibland varit
betänkte på att, i deras ställe, skaffa andra nya. Så t. ex. då det om
hjerpens sång säges: ”pyy vihelteä”; hvilket ord ursprungligen är ett
mycket välträffadt onomatopoietiskt ord, för att beteckna dess skära
toner, så tyckte man väl kanske, sedermera, att det derigenom blef nog
trivialt, hvarföre man i sången gaf ett annat, mera poetiskt namn”,—
”pyy lehossa pyypötteli”. Kant. II, 69. På samma sätt kan nu
användas hvilket ord som helst, blott det börjas med bokstafven p, eller
stafvelsen -py, t. ex. pyyritteli, pyylytteli, pillitteli, piiskutteli,
o. s. v., eller ock om det börjar med bokstafven l eller stafvelsen -le,
t. ex. lellitteli, lillitteli, liritteli, lyyretteli, o. s. v. Liksom
nu flere olika ord kunna beteckna samma sak, så kan nu äfven samma
ord beteckna olika saker; så t. ex. då det heter om smeden: ”takoa
taputtelevi, lyöä lynnähyttelevi”. Kal. II, 247, (hvarvid man tydligen
tycker sig höra hammarslagen af hans slägga) så hetet det (t. ex. i I
Del. sid. 84) om Leminkäinen: ”astua taputtelevi, käyä kulleroittelevi”.

[2] T. ex. Tuli varas varvikosta, mies vihanen virviköstä”. Kant.
III, 170. — ”Laulo kukko kuikahutti, kananpoika kaikahutti”. Kant.
I, 241. — ”Kukot siellä kultatahan, kanan pojat kaltatahan”.
Kant. III, 61.
[3] T. ex. ”Sillon matka mairisampi, silloin kulku
kukkarampi”. Kant. II, 332, — Purjepuut tomahtelevi, mastot maiskahti
merehen. Kant. III, 76.
[4] T. ex. Sulkkusilla (i st. f. ”silkkisillä”) suitsosilla, vaskisilla
päitsösillä. Kant. III, 165, eller — ”Lyhmistihen lypsämåhän,
kallistihen katsomahan”. Kal. II, 63.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:20:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gcafinska/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free