Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen bildas för tillfället, och begagnas provisionelt, nästan
medvetslöst, ofta äfven i dagligt tal — finnas i stor mängd
isynnerhet uti skaldernas språklåda; hvilka med lika
mycken naturlig lätthet, och fallenhet, kunna tillskapa dem,
:som det är svårt, ja nästan omöjligt, för hvarje annan — som
ej ligger desto djupare in i språket — att kunna påfinna,
och riktigt använda, ett enda af dem.
Resultatet häraf blir således, att det onomatopoietiska
språkelementet utgör en högre grad af naturpoesi, hvarifrån
måhända folkpoesin (liksom sjelfva språket) ursprungligen
utgått. Och att onomatopoiesin, som tyckes hafva bildat
första öfvergången från naturljuden till ett bestämdt och
artikuleradt tungomål, står i så måtto — numera
åtminstone — i den fullkomligaste motsats till den egenteliga
prosan (isynnerhet sådan den förekommer i bokfinskan) —
ungefär liksom barnets joller och skämt förhåller sig till
mannens allvarsamma tal. Eller då onomatopoiesin, hvilken
äger uttryck för lifliga och sinliga
naturföreställningar, derigenom väcker hjertats ofta oförklarliga
njutningar, och sålunda, medelst sina poetiska drömmar, försätter
oss liksom i en annan verld, så äger deremot prosan ord
för öfversinliga begrepp, lämpade för tankens och
förståndets högsta spekulationer; för att sålunda, på en annan
väg, höja oss till det oändliga. Finska språket äger i
detta fall, inom sin organism, en förmåga — sällsynt ibland
språk, och lycklig för oss — hvarigenom det kan
tillfredsställa oss såväl i estetiskt som filosofiskt afseende. Det
poetiska elementet i språket är nu en medelväg emellan
båda dessa antipoder, som, genom ett fram- och
återsväfvande emellan dem båda, sträfvar att, i dikten, försona dem
med hvarandra, eller förena det sinliga med det
öfversinliga, känslan med förståndet, hjertats njutningar med
tankens skapelser.
Efter dessa föregående anmärkningar om språket i
allmänhet, hvilka visserligen kunde sträcka sig vida
längre, öfvergå vi småningom till att närmare betrakta vår
Finska Grammatika. Vi hafva härvid då att fästa oss vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
