- Project Runeberg -  Forskningar uti sjelfva grund-elementerna af det finska språkets grammatik efter föregående anmärkningar om språket i allmänhet /
125

(1863) Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125

enda utvägen är att inleda samtalet oförmärkt dit man ön-
skar, och sedermera — med fästad uppmärksamhet — noga
passa på i hvilka ordalag, och i hvilken mening, de sjelfve
begagna det ord hvarom är fråga.

Af denna långa — i 45 skilda, och olika, fall kon-
staterade — framställning, angående dessa af oss här an-
märkta kasus-former, framgå åtminstone tvenne gifna re-
sultater. Det ena: att alla dessa många ordformer afse,
och omfatta, dualistiska begrepp; eller tala minst om tvenne
på en gång närvarande föremål; det andra: att — lika troget
- bestämda, som sjelfva de här angifna flexionerna äro,
i formelt afseende, — lika konstanta äro de det äfven i ideelt
hänseende, med afseende å betydelsen. Vidare finner man
att språket här i allmänhet gör en stor och vigtig skilnad
ej blott emellan inre och yttre förhållanden 4) utan äfven

44) Denna duplicitet i det finska språklynnet, med afseende å
inre och yttre förhållanden, har ledt oss att äfven i svenska språket upp-
täcka spåren af ett, som oss synes, forntida analogt, eller ett (nära
nog) enahanda slags förhållande — änskönt de blifvit väl, igensopade,
under tidernas längd. Ty, om vi icke alltför mycket misstaga oss, tro
vi oss ännu i svenskan kunna skönja en såbeskaffad forntida iakttagelse,
emellan inre och yttre förhållanden, redan nedlagd, och uttryckt, i
sjelfva ordens tvåfaldiga yttre karakter, och deraf följande inre be-
tydelse; änskönt denna skilnad numera — till följd af bristande upp-
märksamhet, och under en tid af flere seklers förbiseende — föga gör
sig gällande; icke heller hittills blifvit af någon svensk språkforskare
(oss veterligen) anmärkt. Att detta icke, liksom i finskan, låtit göra
sig genom skilda kasus, eller ordformer — är naturligt. Man bar
derföre hittat på en annan utväg. Man har nemligen begagnat sig af
vissa prepositioner, hvilka man (genom tillagda prefixer) förstått
gifva en dubbel, och en i detta afseende motsatt, betydelse. Så t. ex.
då prepositionerna af, i, på, om, ur, m. fl. i sig sjelfve voro mera lämp-
liga att antyda inre eller närmare förhållanden, gjorde man dem tjen-
liga att äfven utmärka yttre eller fjermare förhållanden, derigenom

"att man förenade dem med prefixen ut (som betecknar något utvärtes,
utanpå), hvarigenom man fick de motsatta prepositionerna, utaf, uti,
uppå, utom, utur, m. fl. som alla mera afse ett yttre eller fjermare
förhållande. Man säger derföre rätteligen t. ex. ”en bit af brödet”;
och (såvida detta angår ett inre förhållande) är det troligen mindre
rätt att säga — ”utaf brödet”. Deremot säger man t. ex. ”han tog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:20:28 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gcafinska/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free