Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Linköpings skola (1828-1832)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att vara »tillsägare»; och då skulle han först
väcka klassläraren kl. 4 och sedan gå upp i skolhuset
och skrufva från luckorna, elda och tända ljusen i
klassrummet innan kl. ½ 6. Upplysningen utgjordes
af talgljus, som sutto i mässingslampetter omkring
väggarna, och det var tillsägarens skyldighet att
om aftnarna hemtaga dessa, smälta bort den nedrunna
talgen och sedan polera dem med krita, hvilket icke
var något angenämt göra, i synnerhet till följd af
det starka os, som den i kakelugnen smälta talgen
förorsakade.
Läraren kom aldrig förr än en kvart efter läsetimmens
början, men denna kvart var den värsta plågotiden
för dem, som sutto på nedre bänken. Från det klockan
slog, skulle man sitta på sin plats såsom ett tändt
ljus. Det var icke nog, att man var rak i ryggen;
den skulle vara böjd framåt såsom en sprättbåge,
eljest vankades knuffar med knytnäfvar eller böcker
från herrarne på öfre bänken, som obehindradt gingo
bakom bänkarna, hvilka saknade ryggstöd. Stundom
uppritades ett kritkors på svarta taflan, hvilket
alla måste oafvändt betrakta, till dess magistern
kom. När man skulle skrifva latinskt tema, måste hvar
och en från sin bostad till skolan bära en träpall,
försedd med en låda, uti hvilken inlades papper,
bläck och lexika. Sedan satt man på pallen och skref
på bänken såsom bord. Undervisningen bestod nästan
uteslutande i att gifva och förhöra läxor, som borde
läras utantill snart sagdt ordagrant. Om hvad man icke
begrep, fick man söka förklaring hemma af informator
eller lärjunge i högre klass.
Jag stannade kvar i Linköping fyra år; det sista på
nedersta bänken i gymnasium. Så snart man blifvit
gymnasist, skulle man förse sig med en gymnasistkappa,
som var en ofodrad slängkappa med en liten krage,
af ett grått groft ylletyg. Den, som satt på nedre
bänken i nedersta auditorium, fick aldrig visa sig på
gatan utan att bära kappan på båda axlarna, hvaremot man
på öfre bänken kunde låta henne falla ned från ena axeln;
och då man tillhörde de högre auditorierna, kunde den bäras
på armen eller huru som helst. Lika noga reglementerad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
