Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Upsala skola (1832-1836)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sport har jag aldrig skurit några lagrar. Jakt och
fiske idkade jag visserligen något, men det blef aldrig mera
än lek. Segling roade mig, men vid stark blåst led jag
stundom af mina bröders djärfhet och vid tanken på att
elfva människor under min tid vid särskilda tillfällen
drunknat under segling vid Stjernholms stränder. I ridning tog
jag väl i Upsala några lektioner men blef aldrig säker
ryttare. Icke heller på skridskor vann jag någon färdighet,
jämförlig med mina bröders, ehuru jag var både stark och
vig samt öfverträffade de flesta jämnåriga i att springa,
hoppa och simma. För dans hade jag icke heller någon
fallenhet. En sommar anställdes en särskild lärarinna i dans
på Stjernholm. Jag var den äldste bland eleverna, och det
roade mig föga att dansa med småfolket omkring mig,
hvarför också dansfrun allt som oftast interfolierade sin
taktsång sålunda: »Ett två tre, fyra och fem; si glader ut,
långa baron; ett två tre, fyra och fem.» I valsen befanns
jag icke fullt säker i takten, och som jag i allmänhet icke
gärna gjorde hvad jag icke trodde mig göra väl, blef jag
aldrig någon valsör och kände mig alltid något modstulen
på baler, där eröfringarna mest göras i valsen.
Däremot hade jag en afgjord fallenhet för att spela
komiska, helst farsartade, roller i sällskapsspektakler, hvilka
ofta förekommo på Stjernholm och i dess grannskaper. I
tredje våningen där fanns ett stort gästrum, som kallades
»stora glädjen», hvarest min far hade inrättat en teater och
därtill själf målat fondridåer och kulisser. Så väl där som
på Kristineholm hos Wachtmeisters, på Tärna hos general
Strömfelts och på Torp hos friherrinnan Jennings, uppförde
traktens ungdom allt emellanåt pjeser, och såsom student
blef jag på dessa ställen den erkändt främste aktören.
Friherrinnan Jennings, den sista som var född med namnet
Rosenhane, var en af dessa förnäma gamla damer, för
hvilka hela provinsen stod på tå. Hon talte gärna om de
tider, då prinsessan Sofia Albertina var hos henne »en
séjour», men var mot alla ytterst artig och bråddes på
sina förfäder genom en fin bildning. Det hörde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
