Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studentåren (1836-1840)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då professor Lindblad, efter en tentamen, sade, att såsom
adelsman borde jag en gång kunna komma in i Högsta
domstolen, af hvars ledamöter hälften den tiden skulle
vara af frälse börd; likasom då en aktad magister
Loenbom yttrade, att då man hade hufvud och hette De
Geer, borde man gå så långt som vägen räckte. Det
var visserligen icke fullt tillfredsställande, att
börden antogs såsom villkoret för mig att komma fram;
men otvifvelaktigt var det sant, ty utan min börd
hade jag säkert icke, åtminstone icke så tidigt,
kommit att spela någon framstående roll.
De juridiska studierna skötte jag någorlunda bra, så
att jag mot slutet af 1840 var färdig med hofrättsexamen.
Omedelbart efter slutade examina lämnade jag Upsala,
där jag tillbragt den långt största delen af åtta
år, hela tiden boende i ärkebiskopshuset. Under de
närmaste åren därefter gjorde jag från Stockholm ett
par kortare besök, men sedan dröjde det, som jag vill
minnas, sjutton år, innan jag återsåg denna skådeplats
för min ungdomstid. Jag hade under tiden föga tänkt på
Upsala, upptagen som jag varit af helt andra föremål,
och bland annat bosatt tio år i Skåne och tre i
Jönköping. Men då jag åter slagit mig ned i Stockholm,
såsom en mogen man och Justitiestatsminister, tog
jag mig ledig en sommardag och for ensam på ångbåt
till Upsala. Redan åsynen af domkyrkotornen och det
gamla slottet på sin höga sandås försatte mig genast
i en underbar stämning, och då jag steg i land, kände
jag mig såsom genom ett trollslag åtminstone tjugu år
föryngrad. Känslor och tankar, som varit skrinlagda
allt ifrån ynglingaåren, trädde nu så lefvande fram,
att jag invärtes blef åter helt och hållet en pojke.
Ett par timmar vandrade jag gata upp och gata ned och fann
på de flesta ställen allting sig så likt, att jag var
färdig gå upp i de hus, där mina vänner bott, och höra
efter, om de voro hemma. Domtrappehuset, där min skola
varit logerad och i hvilket jag så många gånger af
gammal vana sprungit upp äfven som student, då jag gått i
tankarna, stod alldeles oförändradt, inbjudande till nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
