- Project Runeberg -  Minnen /
I:53

(1906) [MARC] Author: Louis Gerard De Geer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studentåren (1836-1840)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

språng; och i stenläggningen på gatan utmed domkyrkan,
som varit min vanliga utfartsväg från ärkebisbopshuset,
kände jag igen snart sagdt hvarenda sten i den lilla djärfva
bergskedja, som bildar den så kallade borgmästarraden,
en bekantskap, som jag sedermera under trettio år allt
emellanåt förnyat och funnit alltid vara densamma. Ett
annat minne af denna passage, som trängde sig fram, var
den ohyggliga blåst, som nästan alltid om vintern
svepte omkring domkyrkan och, i förening med halkan
på den bara isgatan, gjorde gåendet lika obehagligt
som svårt, så att en gammal upsalabo påstod, att man
från ingången af november måste i Upsala ständigt gå
med krokiga knän, om man icke skulle falla.

Mycket fann jag visserligen både förändradt och
nytt. Karolinaparken och Kræmers planteringar på
den kala slottsbacken hade vuxit höga; men de fyra
träden, som kallades fröknarna Fock, uppe på en af
slottsruinens tegelhögar, hade däremot icke vuxit
alls. En stund stannade jag i det hörn, där jag,
flanerande med Hedenlund, plägat stå och afvakta
den turkiska musiken och betrakta alla de åhörare,
som strömmade dit. Förgäfves kastade jag mina blickar
upp till de fönster, där man fordom kunnat hoppas få
se ett vackert ansikte. Endast få människor syntes på
de folktomma gatorna, och bland dem ingen enda bekant
till mig, som förr känt hela staden. Jag skulle säkert
blifvit förbluffad, om jag mött någon af mina kamrater
och funnit honom vara, liksom jag, en äldre man. Det
började kännas underligt, då jag eftersinnade,
att sannolikt ingen enda nu fanns kvar och att mitt
lefvande gamla Upsala nu var för mig en död stad.

Men plötsligen uppenbarade sig Böttiger, som nu var
en välbeställd professor och gift med Disa Tegnér. Han
hade från sina fönster sett en person stryka fram och
tillbaka på gatan och slutligen igenkänt mig. Han förde
mig upp i sin våning, gjorde mig bekant med sin fru och
följde mig därefter på min fortsatta promenad. Jag kunde
aldrig funnit någon bättre skickad att för mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:25:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/geerminn/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free