Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ting i Skåne (1845 - 1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belåten, att han, utan min vetskap och till min stora
förskräckelse, redan samma höst föreslog mig hos hofrätten
att förestå domsagan till årets slut, därunder ett stort
lagtima ting med Villands härad inföll. Jag hade nämligen
ännu alltför liten juridisk erfarenhet och vana vid
domaregöromål för att vara vuxen att förestå ett domareämbete
på egen hand, hvartill kom, att jag alltid haft en naturlig
benägenhet att icke nog betänka mig och att icke utföra
mitt arbete med all den noggrannhet, som är så nödvändig
vid utöfningen af detta ämbete. Det var ock mycket
sällsynt, äfven för dem som i åratal följt domare på ting, att
erhålla det första domareförordnandet för mera än ett urtima
ting eller något obetydligt lagtima. Möjligen hade hofrätten
icke reda på huru kort min lärjungetid varit, helst jag var
tjugusju år gammal; nog af, det begärda förordnandet
meddelades, och med hjärtat i halsgropen for jag till Fjälkinge
och höll ett ting, som räckte i sex dagar, därunder många
ämnen förekommo, om hvilka jag aldrig drömt.
Synnerligen svårt hade jag ock att förstå den skånska dialekten,
helst när den framfördes af gamla tandlösa gummor; men
äfven själfva ordförrådet bestod till en del af för mig
alldeles obekanta glosor, i synnerhet de som rörde jordbruket,
under det vissa ord användes i en för mig okänd
bemärkelse, såsom då man talade om något, som händt »litet efter
framtiden» (d. v. s. våren), eller om »ett gärde», hvarmed
jag trodde man menade en åker i stället för ett stängsel.
Det gick väl an med de flesta målen, där man hade tid
på sig ända till utslagsdagen att tänka på hvad som skulle
sägas, men när invändningar gjordes, öfver hvilka man
genast skulle afsäga beslut, sattes jag på ett svårt prof, då
jag alldeles icke hade rättegångsbalken så på mina fem
fingrar, som härtill var af nöden. Två klipska
bondadvokater ådrogo sig där min synnerliga beundran: skomakaren
Nils Nilsson i Kiaby och hans son Sven Nilsson i
Österslöf, som många år senare blef den berömde
riksdagsmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
