Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nej till alla dessa frågor. Och likväl reste jag. En
hemlig men okuflig röst dref mig framåt emot min
vilja, liksom piskan min istadiga häst, och allt, hvad
förnuftet kunde utverka var, att jag åtminstone skulle
gå till väga med så mycken försiktighet, att jag
icke gjorde mig till föremål för världens medlidsamma
åtlöje. Ingen människa hade därför erhållit förtroende
af min hemlighet, och ändamålet med min resa var så
omsorgsfullt beslöjadt, att ingen däraf kunde draga
några slutsatser, ehuru jag därigenom nödvändigt måst
på samma gång inskränka tillfällena att verka för
mitt syfte till de få lediga stunder ett arbetsamt
domareförordnande kunde lämna mig.
Under sådana betraktelser hade jag tillryggalagt
ungefär halfva vägen till nästa gästgifvargård,
Fjälkinge, då oförmodadt på min högra sida några
raketer klyfde aftonens mörker och speglade sig
i den romantiska Ifösjöns silfverdunkla vatten. –
Hvad är det? frågade jag min skjutsbonde. Det är
på Beckaskog, svarade han. Där är stor bal i kväll,
och så rysligt mycket med herrskaper ha rest dit i
dag. Äfven hon är där! tänkte jag; hennes ögon följa
alla dessa lysande eldbägare och roterande solar,
som nu blixtra framför mig! Huru lifligt såg jag
henne icke nu på trappan till det kungliga slottet,
i en lätt baldräkt, omgifven af dagens lejon, kanske
äfven några prinsar, alla täflande att tillbjuda
henne schalar och kappor för att skydda den skära
blomman för nattens frost! Huru lycklig kände jag
mig icke att redan i det ögonblick, då jag först
satte foten på Skånes jord, möta, icke hennes ögon,
det hade varit för mycket, men hennes blickar, och
vara säker på, att de hvilade på samma föremål som
mina! Ack dessa så klara och dock beslöjade, dessa
så lugna och dock drömmande ögon! Väl var det med
ett slags vemod jag tänkte på huru litet hon kunde
ana i sin lysande hyllningsrika omgifning, att den,
hvars hjärta varmast klappade för henne, var långt
borta på den ödsliga landsvägen och fick ej frambära
sitt offer med de öfriga; men likväl ansåg jag detta
fyrverkeri såsom ett ovärderligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
