Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sitt egendomliga sätt. Jag tänkte: Nu kommer ett
förfärligt men, och hans goda hjärta söker endast
efter ord för att göra afslaget så litet sårande som
möjligt. Jag väntade, men det kom intet men. Han
fortfor att tiga och tyckte troligen, att jag tog
saken väl lugnt, innan jag kunde förmå mig att tro
på min lycka, den jag aldrig föreställt mig skulle
bjudas mig så utan alla svårigheter och förbehåll.
Vi skyndade till min blifvande svärmor,
som också följt med till staden men stannat i
residenset. Oförgätliga voro de ord, som Carolines
mor här talade till mig, så fulla af en oändlig ömhet
för henne, af hopp att jag skulle kunna göra henne
så lycklig som hon förtjänade, och ändå af oro, att
jag icke nog pröfvat mig själf, innan jag tagit detta
steg. Hade jag behöft någon borgen för att Caroline
var allt hvad jag trodde henne vara, så kunde jag
aldrig fått någon säkrare än att se henne äga en
sådan mor och höra, huru hon älskade henne. Hon sade
mig, att hon funnit, att Caroline hade tycke för mig,
men ville, att vi icke skulle förhasta oss utan först
vara någon tid tillsammans och blifva riktigt bekanta,
hvilket vi ännu icke kunde vara. Detta fann jag ock
vara allt, hvad jag rimligen kunde begära, och min
enda sorg var, att tinget icke tillät mig att resa
genast för att börja den intimare bekantskapen.
Ett bref, som underrättade mig, att min far haft
en slagattack, föranledde mig likväl kort därefter
att begära tjänstledighet för att resa till honom,
och medan jag afvaktade hofrättens tillstånd,
beslöt jag göra ett kort besök på Vanås. På så kort
tid, tänkte jag under vägen, kan hon omöjligt hinna
blifva så bekant med mig som det behöfves, och jag
skall nödgas resa ännu en gång blott för att »göra
bekantskap». Ack, om hon vore så bekant med mig,
som jag med henne, så skulle vi icke behöfva många
minuter för att göra upp saken! Min nästa tanke blef:
Hur skall hon väl taga emot mig? Af mitt samtal med
hennes mor, drog jag den slutsatsen, att hon ingenting
sagt sin dotter om mitt bref och att hon tillsvidare
ville, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
