Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting skulle sägas. Ändtligen kom jag fram ur den
djupa skogen, som omgifver Vanås och såg ljusen i dess
fönster lysa så vänligt i mörkret. Jag stannade vid
stora trappan och fann dörren stängd. Ett fönster
öppnades, och en röst frågade, hvem jag var. Jag
sade mitt namn med hög röst, i hopp att Caroline
skulle höra det. Jag visades in i ett gästrum och
sprang sedan upp i våningen. Familjen var samlad i
hvardagsrummet till vänster, och Caroline var ensam
i förmaket till höger för att laga i ordning té åt
mig. Efter en hastig hälsning på de andra, skyndade
jag dit, och hon frågade mig hastigt, med synbar
förvirring, om hon fick bjuda mig té, hvilket jag af
brist på présence d’esprit bejakade. Hennes förvirring
och nedslagna ögon sade mig, att hon visste allt,
att hon älskade mig; och där stod jag olycklige
med min tekopp. Jag sväljde den nästan i en klunk,
som jag tror utan både socker och grädda. Hågkommande
grefvinnans vilja, kunde jag dock ännu icke föreställa
mig, att allt nu skulle vara afgjordt, och började
försiktigt med att grefvinnan gifvit mig hopp, att
fröken skulle vilja göra min bekantskap. Hon svarade
mig endast med en blick, – men en blick så vänlig,
så full af det innerligaste förtroende, att äfven jag
alldeles förlorade målet. Där behöfdes icke heller
några vidare ord. Hon räckte mig sin hand, och vi
drogo oss något tillbaka i ett hörn af det svagt
upplysta rummet. Hon lät nu sitt lif omslutas af
min arm och hvilade sitt hufvud mot min axel. Hennes
hängifvenhet var fullkomlig och utan all misstro. Huru
heligt lofvade jag icke under denna tysta stund,
att jag aldrig skulle svika det förtroende hon satte
till mig, att jag skulle ägna mitt lif att göra henne
lycklig! Den djupa rörelse, som i detta ögonblick
öfverväldigade henne, ingaf mig likväl någon oro,
att hennes offer af sitt hjärta ändå på något sätt
kändes för henne bittert. Jag frågade, om hon ville,
såsom hennes moder önskat, hafva någon betänketid,
men hon hviskade härtill ett nej, som knappt var
hörbart men likväl utsades med ett uttryck, som gaf
detta lilla enstafviga ord omfattningen af en hel
själs bekännelse. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
