Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofningstiden (1846-1848)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlofning en middag, där betjänterna voro klädda i
kanariegult galalivré. Hon bad om ursäkt för
att hon själf icke kunde proponera vår skål i
så vackra ordalag, som den borde hafva, hvarför
hon uppdrog detta bestyr åt sin sondotters man,
baron Duvall, som fullgjorde det i ett fulländadt
blomsterspråk. Riksdrotsinnan var för öfrigt en den
älskvärdaste gumma och af en artighet så förbindlig,
att nutidens damer icke kunna däruti mäta sig med
henne. Till egenheter hörde möbleringen af hennes
sängkammare, i hvilket mycket stora rum funnos icke
mindre än fjorton byråar och två gungbräden.
Med intet af grannställena var Vanåsfamiljens umgänge
så lifligt som med Sinklersholm, som också var blott
en half mil aflägset. Baron och grefvinnan Gyllenkrook
voro båda glada, vänliga och originella människor men
i allt öfrigt olika hvarandra, och kommo mycket ofta
men aldrig tillsammans till Vanås.
Jag hade beslutit att, sedan min adjunktion i Skånska
hofrätten gått till ända, åter försöka min lycka
i Stockholm, där utsikter möjligen kunde öppna sig
åt olika håll, dock med hufvudsakligt sikte på Svea
hofrätt. Efter adjunktionens slut stannade jag ett
par veckor på Vanås och följde sedan familjen till
Landskrona för att göra bekantskap med Carolines
morföräldrar.
På vägen dit åkte jag tillsammans med min svärfar
och hade mycket nöje af att studera hans reslynne,
som var mycket mindre bullersamt än min egen
fars men som ändå icke saknade sina konflikter med
allmogen. På hvarenda gästgifvargård grälade han på
skjutsbönderna, för det de ville vid frånspänningen
af sina hästar upphänga selarna på järnet framför
kuskbocken, hvarigenom det vidfästa lackerade lädret
kunde skadas. Bönderna tyckte, naturligt nog, detta
vara bättre än att lägga selarna i smutsen på marken,
men min svärfar fordrade, att de nya hästarna skulle
samtidigt hållas fram, så att selarna kunde direkte
läggas på dem, hvilket icke alltid lät sig göra. I
allmänhet uttryckte han sitt ogillande genom pikar,
som voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
