Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - År 1860 (Norska frågan m. m.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enligt vedertagen, men efter min mening oriktig,
praxis, icke fick visa mig vid riksdagen.
Af en svensk-norsk kommitté hade ett par år
förut blifvit uppgjordt ett förslag till en lag
om verkställighet af svenska domar i Norge och
norska domar i Sverige. Detta förslag framlades
af Kongl. Maj:t både för rikets ständer och
stortinget samt antogs af 1858 års riksdag men
förkastades af stortinget, hufvudsakligen af det
skäl, att en sådan lag icke kunde antagas af en
själfständig stat, äfven om den var byggd på en
fullständig reciprocitet. Manderström och jag kommo
nu i början af 1860 öfverens om att göra en enskild
förkänning hos danske ministern grefve Plessen,
huruvida Danmark icke kunde vara benäget att med
Sverige afsluta en konvention af ungefärligen
samma innehåll, som det Norge hade förkastat, och
sedan vi härpå erhållit ett gynnsamt svar, öppnades
officiella underhandlingar med danska regeringen, som
visade sig tillmötesgående och till och med lifligt
intresserad för saken. Jag skickade Adlercreutz, som
var föredragande för lagärenden i mitt departement,
till Köpenhamn, och han uppgjorde där, i samråd med
danska justitiedepartementet, redaktionen till en
konvention, hvilande på alldeles samma grunder,
som varit ifrågasatta med Norge. Härom gjordes
därpå före riksdagens slut kunglig proposition,
som af riksdagen antogs, och sedan äfven danska
riksdagen gillat densamma, utfärdades året därpå en
författning, som borde öfvertyga Norge, att hinder
icke mötte för en själfständig stat att träffa en
sådan öfverenskommelse med en annan.
De författningar, som vid denna tid gällde i fråga
om resandes skyldighet att vara försedda med pass,
voro i sig själfva ganska betungande, och erfarenheten
hade ådagalagt, att de, som hade något att frukta,
vanligen hade sina pass i ordning, hvaremot annat
hederligt folk försummade att därmed förse sig, enär
de sällan efterfrågades. När emellertid sådant skedde,
uppstodo många förargliga trakasserier. Rikets
ständer hade också uti en skrifvelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
