Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - År 1860 (Norska frågan m. m.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begärt lättnader i föreskrifterna. Jag dristade nu
föreslå att taga steget fullt ut, och i september
1860 utfärdades en kungörelse, hvarigenom med ett
par undantag upphäfdes alla stadganden om pass för
resande, som ankomma till riket eller färdas inrikes
orter emellan eller ur riket sig begifva. Häraf
förespådde många de farligaste följder. Men i Europa
väckte det ett allmänt gillande; och Platen, som då
var minister i England, skref, att svenska regeringen
omöjligen hade kunnat hitta på något populärare
för engelsmännen. Den ena efter den andra utländska
regeringen följde snart det af Sverige gifna exemplet,
ehuru några sedermera åter infört ett visst passtvång.
Riksdagen afslöts den 30 oktober, och omedelbart
därefter erhöllo Hamilton och Almqvist på begäran
afsked från sina statsrådsämbeten. Såsom skäl för sin
afgång uppgaf Hamilton för mig icke något annat än sin
svaga hälsa. Ehuru detta för en vanlig människa varit
en fullgiltig orsak, ty han var verkligt sjuklig,
ville dock hvarken jag eller mina kolleger rätt tro
på att icke något annat låg inunder, och som vi alla
ansågo, att konseljen genom hans afgång skulle göra en
oersättlig förlust, bestormade vi honom med böner att
stanna kvar men förgäfves. Till min förvåning förhöll
sig kungen tämligen passiv och sade blott, att han
gjort allt hvad han kunnat för att få behålla Hamilton
men att det visat sig omöjligt. Almqvist förklarade,
att om Hamilton gick af förlorade konseljen sin
styrka, och då ville äfven Almqvist gå, och sålunda
förlorade vi äfven honom.
Efteråt hörde jag berättas, jag minnes icke säkert af
hvem men tror det var Manderström, att kungen under
sin senaste vistelse i Norge fått det intryck, att
det vore nödigt för hans personliga ställning i detta
rike, att skulden för utgången af ståthållarfrågan
lades på någon annan än honom själf och att således
åtminstone någon af den svenska konseljen måste
göras till försoningsoffret. Hamilton skulle anat
detta och erbjudit kungen att begära sitt afsked,
om detta kunde vara kungen till någon tjänst, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
