Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - År 1860 (Norska frågan m. m.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kungen hade med tacksamhet, under det ett par
stora tårar föllo från hans ögon, emottagit
erbjudandet. Utan att veta det med visshet, håller
jag för sannolikt, att den rätta förklaringen är att
söka här, och jag har ingen anledning att tro, att
han lämnade konseljen af missnöje med sina svenska
kolleger och den riktning de inslagit. Sjuk lämnade
han Stockholm och måste på Hedenlunda gå till sängs,
därifrån han uppsteg nyårsdagen och skref till
mig följande dagen ett bref, med uttryck af varm
tacksamhet och välönskningar till dem, »som lättat
hans börda under de förflutna åren»; och som han icke
kunde skrifva till dem alla, vände han sig till mig,
»icke blott såsom den främste genom ditt ämbete,
utan ock såsom den, på hvilken genom dina enskilda
egenskaper det helas sammanhållning beror. Måtte
dina krafter och din håg ej förtröttas! Det är min
lifligaste nyårsönskan, ej blott för dig men för
konungen och fäderneslandet.»
Genom sitt sista afträde från skådeplatsen har
Henning Hamilton för mig blifvit en psykologisk
gåta. Äfven förut under hans lefnad fann jag en och
annan dunkel punkt, till hvars djup min blick icke
förmådde tränga, en och annan handling, som jag,
oberoende af en olika politisk ståndpunkt, icke
kunde gilla, men i allmänhet fann jag hans tänkesätt
stämplade af en ädel höghet, som jag omöjligen kan
tro hafva varit förställning. Människonaturen är en
blandning af så mycket godt och ondt, att yttringar
af både det ena och andra från en och samma person
kunna vara lika sanna uttryck af karakteren. Den
sannolikaste förklaringen af det dåliga, som mot
slutet uppenbarade sig i Hamiltons enskilda lif,
antager jag vara den hos många stora män icke ovanliga
men förmätna tron, att den konventionella moralen
icke är bindande för dem, som i viss mån stå öfver
den öfriga mänskligheten. Hamilton har dock arbetat
och offrat så mycket för det allmänna, att mycket i
det enskilda bort honom förlåtas, och allmänhetens
dom öfver honom har hittills varit alltför hård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
