Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska frågan (1863-1864)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bref tillhör icke den, som fått, utan den, som skrifvit det.
Därpå har man t. ex. ett prejudikat, då grefve Georg
Adlersparre sakfälldes för det han låtit trycka bref, som
han fått från grefve Wetterstedt, utan dennes tillstånd. Men
om den, som skrifvit brefvet, är död, tillhör det då hans
arfvingar? eller får det aldrig utgifvas, om icke brefvets
författare före sin död därtill lämnat tillstånd? eller är den,
som rätteligen fått brefvet i handom, då dess ende ägare?
Därom säger lagen ingenting, lika litet som hvad skall
förstås med att tillstånd erfordras af den, som brefvet
angår, hvarmed väl icke kan syftas på några andra än den,
som skrifvit brefvet och den, till hvilken det är ställdt. I
allmänhet tros det vara tillåtet att utgifva enskilda bref,
som äro femtio år gamla, då det knappt kan antagas, att
en längre preskriptionstid afsetts för enskilda än för
diplomatiska handlingar, samt det synes icke rimligen kunna
hafva varit lagens mening att för alla tider tilltäppa en så
viktig historisk källa som enskilda bref. Jag har läst, att
Bismarck skall ha yttrat, att man icke alls kan döma till de
verkliga driffjädrarna af de officiella depescherna men
något mera af enskilda bref, och historien skulle blifva ett
lögnens blad, om ingenting finge skrifvas om en historisk
person, som han icke själf önskat skulle blifva bekant. Å
andra sidan blir domen öfver en afliden icke blott rättvisare
utan mången gång också mildare, då man lär känna hans
bevekelsegrunder, som ofta klarare lysa igenom i förtroliga
bref än i handlingar och muntliga samtal, som utan lagens
skydd kunna prisgifvas åt offentligheten.
Naturligtvis måste häfdatecknaren endast med kritik
och varsamhet begagna enskilda bref, ty de äro stundom
skrifna för att vilseleda eller i en endast tillfällig stämning.
Men en sådan kritik erfordras äfven vid begagnandet af
alla andra historiska källor, och jag kan icke instämma
med dem, som anse, att alla förtroliga bref böra brännas,
äfven om de för historien skulle äga det högsta värde.
Däremot är det billigt, att de icke få allmängöras, så länge
sådant kan personligen skada författaren eller såra hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
