Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska frågan (1863-1864)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd af förändrade förhållanden aldrig för kungen till
afgörande föredraget.
Formellt lät sig Manderströms tillvägagående försvaras,
och hans depescher voro så väl skrifna, att man knappt
märkte någon förändring i hans tänkesätt, förrän man
slutligen fann, att all fråga om traktaten var slut. Såg
man åter till själfva kärnan af saken, så hade Sverige
visserligen fortfarande lika mycket skäl att hjälpa
Danmark, som om det blifvit öfverfallet för patentet den 30
mars. Ty Tysklands verkliga skäl till kriget var ingenting
annat än eröfringslust, och alla andra förevändningar voro
endast svepskäl. Men Manderströms ställning hade
svårligen kunnat räddas, om icke Tyskland fått ett annat
svepskäl än detta patent.
Hall, som var angelägen att till stöd för sin djärfva
politik kunna inför danska riksdagen åberopa ett förbund
med Sverige och Norge såsom säkert, plockade fram för
riksdagen ur Manderströms depescher endast hvad som
härmed passade i stycke, nämligen de allmänna fraserna
och låtsade som han icke märkte de från vår sida
antydda hindren. Sannolikt handlade han härvid emot bättre
vetande, och detta kunde i viss mån ursäktas en
främmande makts minister, som icke hade någon anledning att
skona oss och som måhända trodde sig genom sitt
förfaringssätt kunna slutligen tvinga fram oss mot vår vilja,
eller i motsatt fall hafva oss att skylla på för det att allt
hade misslyckats. Till sitt försvar kunde han ock åberopa,
att Hamilton gillade hans tolkning af uttalandena hemifrån.
Att Hamilton kunde ännu efter samtalet på Ulriksdal
handla så som han gjorde, är för mig mera svårt att
förklara, ty om han äfven härför haft stöd i enskilda
uppmaningar från kungen och Manderström, så måste han
hafva insett, att traktaten icke kunde komma till stånd
utan en ministärförändring i Sverige och sannolikt äfven i
Norge, och svårigheten för kungen att åstadkomma detta,
kunde knappt hafva undfallit honom. Jag tror, att Hamilton
i detta fall blifvit något påverkad af sin känsla. Han såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
