Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen år 1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ett måhända något öfvermodigt uttalande, att
på riksdagens motsatta begäran afseende icke borde
fästas. Kongl. Maj:t hade bifallit Gripenstedts
förslag och i öfverensstämmelse därmed utfärdat
instruktion för kommittéen.
I mitt försvar för regeringens åtgörande medgaf
jag, att formen kunde varit lyckligare vald, men
vindicerade ett föredragande statsråds rätt att följa
sin öfvertygelse, om den också icke öfverensstämde
med rikets ständers, äfvensom konungens rätt att icke
i allo följa riksdagens anvisningar.
En anmärkning, som föll tämligen nära inom gränsen
för det komiska, var att Kongl. Maj:t i sammanhang med
franska traktaten förhöjt en tullsats. Härmed förhöll
det sig så, att i 1863 års tulltaxa hade af uppenbart
misstag influtit, att papper med tryckta linier skulle
behandlas såsom tryckpapper, då det i stället bort
heta tryckt papper. Detta rättades nu vid franska
traktaten, då tullen på papper i allmänhet nedsattes
men papper med tryckta linier uppflyttades till sin
rätta plats, hvarigenom en tullförhöjning för detta
slags papper verkligen uppkom. Gripenstedt förmenade,
att icke ett enda ark sådant papper blifvit infördt,
men K. G. Mörner uppgaf, att en tull af några få öre
därför verkligen tillflutit statsverket. Jag medgaf,
att anmärkningens riktighet icke kunde bestridas och
förklarade, att statsrådets ledamöter icke haft rätt
att beklaga sig, om konstitutionsutskottet i anledning
däraf ställt oss under riksrätt och vi blifvit dömda
att mista ämbetet och vara ovärdiga att i rikets
tjänst vidare nyttjas, enligt ansvarighetslagen för
statsrådets ledamöter, men då utskottet låtit nåd gå
för rätt, kunde jag icke fatta, att tillämpning af
107 § regeringsformen i stället yrkats, ty svårligen
kunde väl rikets sannskyldiga nytta hafva lidit genom
ifrågavarande beslut. Härtill genmälde Mörner, att
ingenting var mindre förenligt med rikets sannskyldiga
nytta, än om den ena statsmakten inkräktade på den
andras rättigheter, och att beslutet åtminstone
utvisade, att föredraganden icke med skicklighet
utöfvat sitt ämbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
