Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1868 års ministerkris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hans största fel, både såsom offentlig och enskild
man, var det rena guldets egenskap att vara alltför
vekt – –
Om det kan emot honom anmärkas, att han icke alltid
nog försiktigt sökt undvika faran, så skall det lända
honom till ära, att han aldrig kastade sig däruti af
andra bevekelsegrunder än en ädel ifver att försvara
hvad han ansåg vara rätt; och glömmas får ej heller
den rådighet och det snille, hvarmed han ofta mellan
farliga bränningar lotsade skeppet i hamn. Det må
vidare kunna tillräknas honom att någon gång hafva
misslyckats i sina bemödanden att göra alla till
freds, men ingen kan räkna, huru många gånger han
genom sin outtröttliga välvilja däruti lyckats. I
detta afseende ägde han en stor betydelse för sin
tid, en betydelse, som icke först började då han
stod på undersåtens högsta trappsteg, utan som var
kanske allra störst, då han såsom kabinettssekreterare
kunde mera osynlig vara till råd och hjälp öfverallt,
där något var på väg att gå sönder.
Ett litet drag må tilläggas, som var honom
egendomligt. I hans ställning, icke minst såsom
diplomat, blef det honom ofta nödvändigt att i
ömtåliga ämnen säga hvad man väl visste icke gärna
skulle höras eller till och med kunde innebära en viss
fara att uttala. De flesta bemöda sig i sådana fall
att lägga sina ord med synnerlig varsamhet. Grefve
Manderström gjorde tvärt om. Icke nog, att han sade
rent ut hvad som var svårast att vidröra; han sade
det med så stark öfverdrift och i så lekande ton,
att det svårligen kunde bemötas såsom annat än skämt,
ehuru det var omöjligt att missförstå den allvarliga
meningen. Också blef det ett ordspråk, att grefve
Manderström ensam opåtaldt kunde säga hvad han ville.
Hvad som för öfrigt ingen minnesteckning kan fullt
återgifva och som måste till en stor del gå förloradt
för alla, som icke ägt lyckan af grefve Manderströms
personliga umgänge, är intrycket af den friska glädje,
som hos honom lik en klar källåder oupphörligt bröt
sig fram äfven under de trägnaste göromål och den
glänsande kvickheten, som likt elektriska gnistor
framlockades vid hvarje vidrörande.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
