Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett och annat, om hvartannat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däremot ofta sina gunstlingar till ministrar. Med
undantag af Bildt voro Karl XV:s gunstlingar
inga egentligen politiska personligheter. Johan
Liljencrantz blef det men icke förrän han
förverkat konungagunsten. Eljest voro de mest
glada, oförargliga själar, som genom sin kvickhet
kunde roa kungen och hvem som helst samt voro honom
uppriktigt tillgifna. Innan han blef kung, hade David
Stierncrona och Fredrik Wrangel varit favoriter. Sedan
blef det Louis Wrede, Sven Lagerberg, Fritz Dardel,
Henrik Falkenberg, Bengt Schildt, Gyllenram m. fl. och
i det intimare hvardagslaget Daniel Hvasser, Svante
Hedin o. s. v. för att icke nämna de kvinnliga. Af
dessa utöfvade måhända Dardel det bästa inflytandet,
och Gyllenram visade kungen in i döden en trogen och
rörande tillgifvenhet. De unga garnisonsofficerarne
hade från början uppfostrat kungen, och sedan blef
det han, som uppfostrade dem. En svart punkt i
gunstlingsraden var greken Demirgian, som under Karl
XV:s senare lefnadsår var hans onde ande och äfven
benämndes »demiurgen». Oskyldigare var det, så länge
han nöjde sig med »Bildten, Schildten och Pilten»
(Gyllenram).
Som konung ville Karl XV aldrig lämna de rum, han
begagnat som kronprins, i västra slottsflygeln,
ehuru de voro låga och mörka, hvilket icke ens kunde
afhjälpas genom frånvaron af gardiner, en sak, som
dock i och för sig värderades af de flesta herrar men
som endast en konung har makt att genomföra emot alla
damers protester. Dessa sina smårum lät han förena med
stora våningen genom en bred och vacker trätrappa,
för hvilken lärer uppoffrats icke mindre än 15 rum
och ansågs ganska eldfarlig. I de sålunda förenade
lokalerna gåfvos synnerligen vackra fester, bland
annat maskerader och kostymbaler. Kungen trifdes väl i
Stockholms slott men ännu bättre på landet. Allramest
älskade han Beckaskog och därnäst Ulriksdal, där
han emellanåt under långa tider höll konseljerna,
till icke ringa besvär för statsrådets ledamöter.
En gång, jag minnes icke säkert hvilket år, var jag
från Hanaskog bjuden till middag på Beckaskog, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
