Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett och annat, om hvartannat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfärdadt skiljobref, underskrifvet af själfva
ärkebiskopen, begaf sig nu Demirgian till Egypten
och begärde att af polisen sättas i besittning af
ett hus i Kairo, som var hustruns eget och där hon
bodde, alldeles okunnig om hela skilsmässan. Det var
så nära att lyckas, att Demirgian redan hade bjudit
sina vänner till middag i detta hus för att fira
dess besittningstagande. Men nu grep polismästaren
in och förbjöd vidare exekutiv åtgärd. Häröfver
förde Demirgian häftigt väsen och skref bland annat
till mig med klagomål öfver att den svenske konsuln
icke velat skydda en svensk undersåtes lagliga
rätt. Men konsuln hade på sina föreställningar fått
det svaret, att Demirgian fortfarande var egyptisk
undersåte och alldeles icke svensk. Det bref, Nubar
Pascha skrifvit, afsåg endast hans entledigande från
utrikesdepartementet men kunde så mycket mindre afse
hans undersåtliga ställning, som befrielse därifrån
icke kunde beviljas af kediven utan var en akt, som
berodde på sultanen i Konstantinopel. Sedan detta
blifvit utredt, fick konsuln föreskrift att icke
understödja Demirgians anspråk.
Men innan denna brytning i Egypten inträffade, spelade
Demirgian äfven där en roll såsom stallmästare i Karl
XV:s hof och af denne konung icke blott protegerad
utan äfven försedd med uppdrag med ganska vidsträckta
fullmakter. Med åberopande af ett sådant var det,
som han hängde vasaordens storkors på kedivens moder,
hvilket var ett faktum, ehuru det blef officiellt
förnekadt. Från kediven hemförde ock Demirgian en gång
ett helt parti af medjidie-ordnar för att utdelas
i Sverige, därvid han föreslog, att riksmarskalken,
justitiestatsministern och utrikesministern skulle
få hvar sitt storkors. Men vi undanbådo oss alla
denna ära.
På Ulriksdal trifdes kungen väl med sina
konstsamlingar och sina grannar. Han var där
älskvärdheten själf och förstod den hemligheten,
att för att blifva populär är ingenting så angeläget
som att icke eftersträfva det. Sökte han drottningen
i parken, kunde han fråga en dalkulla, om hon sett
till »Lovisa», och ville han blifva af med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
