Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ministerkrisen 1875, eller den s. k. Bergsprängningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sålunda 10 rösters majoritet. I andra kammaren
afslogs visserligen propositionen men erhöll dock 20
röster mera än man förut beräknat.
Då Bergström af första kammaren erhållit ett så
öfverraskande förtroendevotum, hemställde jag till
konungen, att han ville låta den gamla konseljen
komplettera sig. Efter det underhandlingar härom
blifvit förda, meddelade mig både kungen och
Bergström, att den sistnämnde var fast besluten
att afgå, om det föreslagna nya ämbetsverket fölle
i den gemensamma voteringen, och som detta kunde
med visshet på förhand antagas inträffa, började nu
mitt arbete på allvar. Uppgiften var icke lätt. De
politiska passionerna voro uppdrifna och sinnena så
hetsiga, att ingen var frestad att söka sin trefnad
på taburetten. Hvart jag vände mig, drog man sig
undan med förskräckelse; och mer än en gång var jag
nära att gå upp till kungen och anmäla omöjligheten
för mig att någonting uträtta. Min räddning blef
Karl XV:s gamla garde, mina förra kolleger i
statsrådet. Lagerstråle, Thyselius och Carlson
ställde sig till kungens disposition. Ställningen
fordrade, att de egentligen representativa af den
carlesonska konseljen ombyttes, men jag hoppades,
att Berg icke skulle räkna sig dit, och använde alla
mina bemödanden att få honom att stanna kvar. Men
till min stora ledsnad lyckades det ej. Han jämte
Bergström och Wennerberg blefvo de tre bergen, som
sprängdes och gåfvo krisen sitt namn. Man sade, att
Åkerhjelm varit sprängsatsen, som själf följde med
och flög i luften. Fem af de gamla voro villiga att
stanna kvar, nämligen Björnstjerna, Weidenhielm. von
Otter, Alströmer och Lovén. Lagerstråle ville icke
taga något departement, men Thyselius åtog sig civil-
och Carlson ecklesiastikdepartementet.
Svårast var att få en finansminister. Jag ville helst
haft Olof Wijk, men han befanns omöjlig. Äfven andra
försök voro förgäfves. Slutligen fäste jag mig vid
Hans Forssell, som då var en helt ung man och endast
sekreterare i riksbanken men en talangfull och kunnig
författare, som väckt allmän uppmärksamhet och hvars
åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
