Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1877
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var för öfrigt ett godt hufvud, en verklig vältalare,
om än något sirlig, och en angenäm kamrat, samt skall
varit en framstående militär på fältet. Valet till
hans efterträdare hade fallit på Rosensvärd, men han
var alls icke hågad att öfvertaga befattningen. Då
vi nu åkte i den kungliga järnvägsvagnen, skickade
kungen först in honom och mig i ett enskildt rum,
där jag började stormlöpningen. Jag har förvärfvat en
viss erfarenhet i jakten efter statsråd. På den första
frågan till en person, om han vill blifva statsråd,
får man i regeln nej till svar, och denna vägran
är i de flesta fall uppriktig, men snart kommer man
under fund, om den är absolut oöfvervinnelig eller om
man icke i den tillfrågades eget inre har en hemlig
bundsförvant, som förmår honom till hälften önska
att blifva besegrad. Man har då att söka undanrödja
misstron till egna krafter, politiska och ekonomiska
betänkligheter o. s. v., och får man sedan till
slut, visst icke ett bestämdt ja, men en begäran om
betänketid, så kan man vara viss om framgången. Men
hos Rosensvärd fanns påtagligen icke den ringaste
håg att blifva krigsminister. Han insåg fullkomligt
klart, att under för handen varande omständigheter
någon tillfredsställelse icke stod på denna plats
att vinna, och som jag trodde detsamma, gjorde
jag mig nästan samvete af att vara enträgen. Någon
måste likväl mottaga ämbetet, och jag visste ingen
kompetent, åt hvars händer man med mera trygghet
kunde anförtro det. Till slut fick jag honom också
tveksam, och då bad jag kungen fortsätta. Strax före
framkomsten till Stockholm hade han kapitulerat,
och den 11 september nämndes han till chef för
landtförsvarsdepartementet. Han var detsamma vuxen
både i dess militära, administrativa och kamerala
delar men måhända något envis i detaljer och såsom
talare tröttande genom sina sakrika anförandens längd.
Landtmannapartiet lade mera på sinnet, än man
skulle trott, allt det hån och klander, som det
fått uppbära i anledning af sitt förhållande i
försvarsfrågan. Delegerade af partiet sammanträdde
på hösten i Stockholm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
