Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åren 1878 och 1879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkastelse. Men visserligen vore det ett fullgiltigt
skäl för en ministärförändring, om ett sådant förslag
af hela riksdagen antagits, emedan det visat, att
regeringen alldeles misstagit sig i sin uppfattning,
att något resultat omöjligen kunnat så snart uppnås,
och att de krafter, som förmått åstadkomma resultatet,
också borde få utföra verkställigheten. Men det
lät också tänka sig, att riksdagen förhastadt kunde
antaga sådana grunder, som icke läto sig tillämpas
utan fara för rikets ekonomiska ställning eller som
afsågo inrättandet af ett försvar, som vore sämre
än det vi ägde, och det kunde då blifva ministärens
fosterländska plikt att stanna kvar för att underkänna
riksdagens beslut. Först om förslaget befanns möjligt,
vore tiden inne för ministärens afgång. Inom konseljen
voro vi ock ense om att icke på förhand framställa
förslagets öde såsom en kabinettsfråga, desto hellre
som det i själfva verket knappt fanns någon, som
trodde på att kamrarna skulle komma att förena sig
om samma beslut. Tvärt om beslöto vi att intaga en
neutral ställning och icke deltaga i omröstningen.
Under debatten yttrade Hamilton bland annat: »Hade
regeringen vid förra riksdagen med verkligt allvar
och kraft drifvit på frågan, hade vi nu haft den
beväringslag, som då af Kongl. Maj:t föreslogs, och
därigenom ägt en fast grund, på hvilken man sedan
kunnat bygga.»
Härpå svarade jag: »Grefve Hamilton har ingen rätt
att betvifla regeringens allvar men har rätt att
döma om dess kraft, huru han behagar. Att döma af det
yttrande den värde grefven fällde vid sitt afsked från
kammarens talmansstol, skulle den kraft regeringen
underlåtit utveckla bestå däruti, att ministären
borde hafva gjort värnpliktslagens antagande till en
kabinettsfråga. För min del har jag aldrig kunnat
finna, att det skulle erfordras någon kraft för
att framställa en kabinettsfråga. Tvärt om vill det
förefalla mig, att detta är ett af de lättaste sätt
för en regering att lösa en svår uppgift, – om den
lösningen annars kan anses tillfredsställande, ty
antingen vinner regeringen därigenom sitt mål och
saken får framgång, då det alltid kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
