Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1880 års riksdag och afskedet från statsministerbefattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna tanke fick jag emellertid icke förrän om natten
förut. Det framstod då för mig, huru viktigt det var, att
allt, som möjligen kunde bereda framgång åt
värnpliktslagen ensam, nu försöktes, så att, om detta ändå
misslyckades, det skulle blifva klart för första kammaren, att
om man önskade arméfrågans lösning, så var det
nödvändigt att antaga landtmannapartiets grundvillkor. Jag fick
nu knapp tid att öfvertänka lydelsen af den kabinettsfråga
jag ville framställa och som jag på förmiddagen före plenum
meddelade kollegerna i statsrådsberedningen. Däremot hann
jag icke att på förhand jämväl underrätta konungen, hvilket
jag icke heller ansåg nödvändigt, då han visste, att saken
tidigare eller senare på riksdagen skulle af mig förklaras
för en afgångsfråga. Jag skulle icke heller därifrån kunnat
afstå, ifall kungen i det afgörande ögonblicket fått
betänkligheter, enär jag ansåg rättigheten för en statsminister att
själf bedöma, huruvida ett riksdagens beslut bör föranleda
hans afgång, icke kunna honom af konungen frånhändas.
Mitt förslag till yttrande gillades af alla statsrådets
ledamöter, som förklarade sig vilja följa med mig upp i
plenum för att därmed ådagalägga, att de ville stå och
falla med mig. Jag sökte afvända detta och framhöll, att
saken i sitt närvarande skick icke vore af så stor betydelse,
att den borde föranleda till hela ministärens afgång, och
att en af de fördelar jag påräknat af
statsministersinstitutionen var, att ombytena för politiska frågors skull i
allmänhet skulle kunna inskränkas till statsministern och
vederbörande departementschef. Man ville dock ej gå in härpå,
utan alla följde med mig upp i andra kammaren, med
undantag af Almqvist och Steyern, som hade förhinder,
dock icke politiska.
Efter att hafva fått ordet i kammaren och framhållit
värdet och vikten af värnpliktslagen, slutade jag med
följande ord: »Försmås nu emellertid äfven denna utväg och
förkastas detta af Kongl. Maj:t nu framlagda förslag, så
måste jag bekänna, att det är slut med min
uppfinningsförmåga i afseende å hvad som i rikets viktigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
