Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1880 års riksdag och afskedet från statsministerbefattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag härstädes och senast i dag fått mottaga
bevis. Historiens dom skall icke heller fälla mig
att icke hafva menat väl med Sveriges allmoge, och
jag vet med mig själf, att jag menat bäst, då jag
sagt dess målsmän, hvad jag trott vara sanningen.»
Med anledning däraf, att en talare yttrat, att jag,
som störtades just af dem, som jag hjälpt fram och
understödt, hade skäl att med Cæsar utropa: Äfven du,
min Brutus, afslöt Karl Ifvarsson debatten med den
försäkran, att om jag blefve personligen anfallen,
skulle Sveriges bönder icke vara de sista att
värna mig. De voro tacksamma för hvad jag gjort,
men om icke hvar och en ägde handla efter sin
öfvertygelse, helst i en stor fosterländsk fråga,
så vore representationsreformen icke mycket att tacka
för, och i en så maktpåliggande sak som denna finge
man icke af konsiderationsskäl falla undan, huru högt
man vördade mig personligen. Men »i alla fall uttalar
jag högt min vördnad för hvad herr statsministern
gjort för Sveriges folk».
Därpå företogs voteringen, och värnpliktslagen afslogs
med 121 röster mot 75.
Detta var den 12 april 1880, och dagen därefter
ingåfvo alla statsråden sina afskedsansökningar. Men
kungen, som redan förut i bref från Kristiania satt i
fråga andra kammarens upplösning, i händelse af ett
afslag å värnpliktslagen, fordrade nu formligen i
en till mig ställd skrifvelse, att statsrådet skulle
afgifva yttrande, huruvida icke en sådan upplösning
borde ske, enär han förmodade, att svenska folket,
riktigt upplyst om sakens beskaffenhet, skulle sända
en annan riksdagsmajoritet, men i hvarje händelse
kunde då hvarken kungen eller statsrådet med fog
klandras för att de icke uttömt alla till buds stående
konstitutionella medel att bereda framgång åt en stor
fosterländsk angelägenhet.
Ett par af statsrådets ledamöter voro benägna
för denna åtgärd, men jag var från början däremot,
emedan jag var fullkomligt öfvertygad, att syftemålet
icke skulle vinnas utan att landtböndernas opinion
skulle visa sig vara ännu starkare emot allt slags
utsträckning af värnplikten än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
