Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen och ministerkrisen år 1883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit en sak emellan konungen och hans råd. Då
Posse gick ifrån mig, var jag i den tro, att han
skulle stanna kvar, och samma uppfattning hade andra
personer fått vid samtal med honom kort därefter. Men
då han dagen därpå for upp till konseljen, hade han
funnit kollegerna förut samlade och mötts af det
förklarandet, att de samtligen kommit öfverens att
afgå; och Posse hade då ej annat val än att göra
sällskap. En timme senare hade han med alla sina
kolleger till konungen aflämnat skriftliga och
ovillkorliga afskedsansökningar.
Kungen skickade nu efter många inflytelserika
riksdagsmän för att höra deras tankar om ställningen,
och då äfven jag slutligen uppkallades, framställde
kungen formligen till mig en anmodan, att jag
skulle ingå såsom statsminister. Hans mening vore
att till nästa riksdag framlägga samma förslag
med några förändringar, som icke skulle försvaga
försvarsstyrkan, eller också att något afpruta både
på värnplikten och på den valuta, som bjudits åt
landtmannapartiet, för att framdeles kunna bjuda
återstoden af grundskatterna emot tillökning af
de värnpliktiges öfning. Jag svarade, att min
statsmannabana var afslutad, och att om det var
meningen att fullfölja just det program, med hvilket
Posse gått in, kunde jag icke inse, hvarför han skulle
afgå. Äfven kungen fann, att positionen väl blefve
till utseendet något falsk genom Posses afgång men att
många de mest framstående riksdagsmän sagt honom, att
Posse omöjligen kunde bibehållas, och att han trodde
det både för sakens och Posses egen skull bäst, att
han nu lämnade platsen. Han ville denna gång icke anse
min vägran såsom definitiv, ehuru jag därom anhöll.
Dagen därpå fick jag på förmiddagen besök af fyra
bland statsråden, nämligen Hochschild, Lovén, Steyern
och Hederstjerna, hvilka kommo hvar för sig och
enträget bådo mig gå in i konseljen, i hvilket fall
ingen mera än Posse skulle gå ur den, så framt jag
icke sådant önskade, dock under förutsättning, att
samma förslag om försvaret, som det jag ju godkänt,
blefve åter framlagdt. Jag förklarade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
