Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen och ministerkrisen år 1883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans snabba blick och beslutsamhet kommo honom likväl
bättre till plats såsom partichef än såsom ledamot af
regeringen, där hvarje missgrepp eller förhastande
är af en vida större betydelse. I det hela torde
han af många hafva blifvit alltför strängt bedömd,
till en del för sin brist på inre ödmjukhet. Men
en framstående politisk personlighet undgår sällan
i alla fall att hafva fiender; och det länder till
Posses berömmelse, att han också hade vänner. Om
dessa icke alltför mycket beundrat och skämt bort
honom, hade han kanske blifvit mindre morsk. En
gång, när det var fråga om att Posse skulle blifva
Justitiestatsminister, yttrade Tornérhjelm, att man
måste hafva honom kvar for att styra Skåne.
De långa underhandlingarna förorsakade dröjsmål
med Posses afsked, till allmän otålighet, och då
det slutligen gafs, väckte det uppmärksamhet, att
i det officiella tillkännagifvandet icke hette,
att de kvarblifvande statsråden återtagit sina
afskedsansökningar, utan att konungen ej bifallit dem.
För sjette och sista gången hade jag nu blifvit
anmodad att inträda i konseljen på främsta
platsen. Vid de ministärförändringar, som senare
ägt rum, har jag väl varit invigd i förtroende om
underhandlingarna men endast för att säga min tanke
om andra personer.
Då jag samlar minnena af de ministerkriser, i
hvilka jag tagit del, framstår för mig det lyckliga
förhållande, att den svenska representationen,
i olikhet med så många andra, aldrig yrkat några
ministrars afgång för ett nederlag i någon viss sak,
om den haft förtroende till personerna, ja, icke ens
visat någon otålighet att blifva af med misshagliga
personer. De svenska statsmännen hafva i detta fall
varit vida finkänsligare än representationen. Jag
erinrar mig knappt ett enda exempel på att någon
velat bita sig fast vid taburetten, då han trott en
öfvervägande mening önska hans afgång. Snarare hafva
de varit för hastiga att själfva söka den, och jag
är icke fullt säker, att jag icke själf alltför lätt
låtit köra bort mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
