Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sjuttionde året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållet, mest för de fattigas skull men äfven för
faran af rubbningar i ett stadgadt tullsystem och vid
tanken på orimligheten af att, sedan mänskligheten
gjort så oerhörda ansträngningar för att bygga vägar
och underlätta kommunikationer, man plötsligt skall
beröfva sig en stor del af frukterna däraf genom
konstgjorda bommar.
Protektionisternas fanatism tryckte en för mig
obehaglig stämpel på 1888 års riksdag och stadgade
mitt beslut att vid fyllda sjuttio år jämte mina
öfriga uppdrag äfven lämna riksdagen. Jag hade en
särskild anledning uti en ådragen kronisk heshet,
som alltid gjorde det svårt och stundom omöjligt för
mig att tala eller läsa högt. Intresset för allmänna
angelägenheter hade ock med åren börjat slappas,
och det bjöd mig emot att stanna kvar såsom endast
en skröplig kvarlefva af hvad jag varit i en kammare,
där jag länge spelat en betydande roll.
Jag hade redan länge känt en längtan att få lämna all
offentlig verksamhet, men till en början härledde sig
denna från en önskan att få helt och hållet blifva
mig själf samt få handla och tala som jag ville utan
att därigenom kompromettera någon annan eller min
egen ställning. Efter hand förlorade jag väl lusten
att göra något, som af många skulle stämplas såsom
galenskaper, men i stället inträdde farhågan, att
jag till följd af aftagande själskrafter icke skulle
kunna hålla mig uppe på den höjd jag uppnått, då jag
sett flera statsmän, som icke vetat att i rätt tid
draga sig tillbaka, därför att de liksom andra varit
de sista, som själfva märkt, huru de med åren sackat
utför. Ett bevis, att det nu också gick baklänges för
mig, fann jag däruti, att då jag tillförne sällan utan
obehag kunnat läsa hvad jag för längre tid tillbaka
själf skrifvit, emedan jag däruti såg brister och
tyckte, att jag nu skulle skrifvit bättre, så blef
förhållandet nu tvärt om. så att jag till en viss
grad beundrade, att jag förr kunnat skrifva så bra.
Efter att hafva såsom riksdagsman bevistat 29
riksdagar, däraf fem under ståndstiden, afsade jag
mig i augusti 1888 min plats i första kammaren. Redan
förut under året,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
