Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
IOI
— Var klok och djerf! sade en af cheferna.
Skrif i öfverenskommen stil, om ni har något att
meddela oss.
Man skildes åt, och en enda af mötets
medlemmar följde Savigny ett stycke på vägen.
Den resande hade redan blifvit instängd i en
tredje klassens kupé, då han märkte, att han glömt
medtaga en bit bröd; olyckan var icke stor, ty hans
börs var icke alldeles tom. Bredvid honom
bemödade sig en torftigt klädd ung qvinna att lugna ett
litet gråtande barn; ett annat, något äldre, som satt
bredvid henne, bad enträget att få komma upp i
hennes knä. Savigny tyckte om barn; han hade
snart lyckats att locka till sig det senare och att
förströ det. Det andra fortfor att jemra sig, men
saktare.
— Ni är bra god, sade den unga qvinnan.
— Det är inte beqvämt att resa med sådana här
små lefvande kolli, sade arbetaren. Har ni lång
väg qvar?
— Jag reser till Lille.
— Jag likaledes. Då kan jag hjelpa er ända
fram.
— Om jag bara hade en droppe mjölk till den
här stackars lille. Han är sjuk, och det söndersliter
mitt hjerta att ingenting kunna ge honom.
— Ni hade gjort bäst i att taga mjölk med er^
sade Savigny.
— Jag skulle ha gjort det, om jag kunnat.
Arbetaren betraktade henne . . . Var hon enka?
Ingenting i hennes drägt antydde det. Hon hade
en mörk klädning, röda yllemuddar, oaktadt den
varma årstiden, en liten grön och blå sjal. Det var
icke en enkedrägt, men nöden har ingen lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
