Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 12
GENEVIÈVE.
— Gif mig en smula konjak, det skall krya
upp mig.
— Konjak? . . . fins det någon här?
— Der på byrån, en liten flaska. Det är det
enda, som håller mig uppe, en eller två skedar i
en droppe vatten . . . Det är så länge, som jag inte
kunnat äta.
Jacques lydde. Fru Marceau, något upplifvad,
drog honom då till sig och sade, i det hon såg
honom in i ögonen:
— Jacques, du måste förlåta mig. Ögonblicket
är kommet.
— Förlåta dig . . . mor! . . .
— Ja, Jacques, du har aldrig förlåtit mig det
der med Geneviève, du vet . . . Jag gjorde orätt,
men det var en stor frestelse. Och så har jag
blifvit straffad derför, hårdt straffad, ty från den
stunden har jag aldrig mer känt mig ega mitt barns
hjerta.
— Mitt . . . menar du, mor? . . .
— Ditt, Jacques. Det har varit slutet för mig.
Jag vet, att jag borde ha frågat dig till råds, men,
ser du, nöden kommer en att göra ondt . . . Jag
hade orätt, det vet jag; men nu, dä jag skall gå
bort, måste du förlåta mig.
— Gå bort . . . hvart då? utropade Jacques,
fattad af tanken, att hon ville låta föra sig till
sjukhuset, och besluten att bekämpa denna afsigt.
— Jag skall dö, mitt barn . . . det känner jag.
Det fins intet mer lif qvar hos mig, det är slut.
— Mor! . . . mor! . . . det är inte möjligt . . .
inte ännu . . . Du är inte så sjuk . . . Hvarför har
du inte sagt det? . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
