Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 12
GENEVIÈVE.
Fru de Préal lyssnade tåligt och afbröt henne
emellanåt för att säga:
— Vi ha alla våra mödor, min stackars vän.
Gud pröfvar oss, emedan han älskar oss.
— Ack, det är mycket sant, min fru, de bästa
äro de mest profvade, och det är en stor tröst att
kunna säga till sig sjelf, att man alltid gjort sin pligt.
Jag har ingenting att förebrå mig, och jag förebrår
inte heller den gode Guden någonting, men om
han velat, att jag skulle ega ett litet kapital på mina
gamla dagar, i stället för att anstränga mina
stackars ögon med lagning, så skulle jag inte klaga
deröfver.
— Helt säkert, men Gud vet hvad som är nyttigt
för oss. Han ger hvar och en, det han behöfver.
Fru Grégoire, som från sitt fönster hade sett
den främmandes vagn, öppnade munnen för att
protestera mot den fullkomliga visheten i denna
fördelning; men åsynen af sköldpaddsportmonnän, som
fru de Préal framtog ur sin ficka, afbröt henne tvärt.
Den senare betalade blommorna och lade derpå
ett silfvermynt i den tjocka fruns hand.
— Här, sade hon högtidligt, är en liten
belöning för er godhet mot den stackars flickan.
En ny nigning, och de främmande försvunno.
Fru Grégoire öppnade hastigt handen och gjorde
ett utrop.
— Ett två-francs-stycke! . . . jag tyckte väl, att
det var för stort för att vara ett guldmynt, men jag
kunde inte tro det. Den otäcka snåljåpan i siden
och spetsar! Det är förödmjukande att stå och ta
emot två francs.
— Det tycker jag också, sade Céline, men
mindre än att taga emot*tjugu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
