Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
127
tade honom, deras ögon möttes. Han förstod
plötsligt, att denna unga flicka, som han knappt gifvit
akt på, liksom han var upprörd öfver dessa
orimligheter och liksom han hade ett annat begrepp om
medlidande.
Han önskade börja ett samtal med henne, men
huru skulle han bära sig åt, utan att taga sin
tillflykt till alldagliga ord. Plötsligt började
Geneviève.
— Jag vet, att ni inte tanker så, sade hon och
såg upp på honom med sina stora ögon, helt
strålande af sympati.
— Ni vet det? . . . upprepade abbén, förvånad
och värmd ända in i själen af denna vackra,
tillitsfulla blick.
— Jag vet det, emedan jag hört er tala om
medlidandet. Aldrig skall jag glömma det.
Detta innerliga tonfall var ljuft för denne man,
som ett ögonblick förut kände sig ensam och i en
fiendtlig krets, utan att ana att alldeles bredvid
honom ett ungt hjerta klappade i samklang med
hans eget . . . Ett ungt hjerta under ett ungt
ansigte. Han betraktade henne, hon tycktes honom
ännu vara ett barn. Hade hon verkligen kunnat
förstå honom? Hvad visste hon om lifvet? . . .
— Kanske förstod jag inte allt, återtog
Geneviève, som om hon gissat hans tanke. Jag hade
aldrig hört något sådant; och dock tyckte jag, att
ingenting af det ni sade var nytt för mig. Från
den dagen har jag varit olycklig, så snart jag tänkt
på dessa saker.
— Olycklig . . . och hvarför?
— Emedan jag tycker, att om vi verkligen vore
kristna, skulle vi vara helt annorlunda än vi äro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
