Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
GENEVIÈVE.
på vägen för att taga upp en fogel, som fallit
ur boet.
— Men hvad vill han då? frågade Jacques.
— Nu för tiden är det bäst att inte säga det
för högt; men oss vänner emellan: han vill ha en
social revolution.
— Jaså! sade Jacques likgiltigt.
— Jag befattar mig inte med sådant. Jag har
sett för mycket af dessa revolutioner, af hvilka vi
aldrig skördat annat än elände. Och ni, unge man,
hvad tänker ni derom?
— Jag tycker inte om politiken, sade Jacques.
— Ja, ja, ni har rätt. Jag är som ni, jag. Med
en bok, min länstol och min pipa, så är jag nöjd . . .
för att inte tala om min lilla Céline, som alltid sitter
på sin plats och inte gör några revolutioner.
Aldrig hade Céline känt sig mer slagen af
Jacques’ sorgsna och modfälda utseende. Hon skulle
ha talat med honom om sina funderingar, i fall
tillfälle erbjudit sig; men de voro aldrig ensamma.
Den dagen gick Jacques tidigt, utan att ha sagt
många ord.
Céline satt ensam en söndagseftermiddag, då
Geneviève åter visade sig. Hon trodde sig se en
uppenbarelse, så mycket skönare fann hon henne
än den bild af henne hon bevarat.
— Hvad ni är blek och mager! . . . sade
Geneviève och satte sig bredvid henne. Har ni då
varit sjuk?
Och då Céline gaf ett nekande svar, tillade hon:
— Men ni har tillbragt hela sommaren i detta
lilla rum, utan en flägt ren luft . . .
— Ah, jag har god luft . . . Se, vi ha inte något
hus midt emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
