Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
143
— När ja g tänker på, att jag tillbragt hela
denna tid i skogen med att i fulla drag inandas
landtluft, så afskyr jag mig sjelf. Och ni, afskyr
ni mig inte?
Céline svarade icke, troende, att det var ett
skämt . . . Hon skrattade . . . hon var så lycklig!
Geneviève återtog:
— Har ni tänkt på mig?
— Alla dagar och nästan hela dagen . . .
åtminstone hela tiden, som jag varit ensam.
— Det är för mycket, sade Geneviève,
skrattande i sin ordning. Jag har också tänkt på er.
Jag skulle ha skrifvit till er, jag skulle ha skickat
er blommor; men jag hade glömt ert nummer. Jag
känner så väl till huset, att jag skulle hitta hit, med
slutna ögon, men det är ej det samma med ett bref.
— Var det mycket vackert i skogen? frågade
Céline sakta, i det hon till hälften slöt ögonen,
liksom för att qvarhålla den syn, som detta enda ord
framkallade.
— Ja, mycket vackert, ännu vackrare, än de
föregående åren; men jag var mindre lycklig der.
— Hvarför?
— När man är en liten flicka, tänker man inte
på någonting. I år är jag inte längre en liten flicka,
och jag hade många slags tankar, som plågade mig.
Medan hon talade, öppnades dörren, och
Sa-vigny stannade på tröskeln, bedragen i sin väntan
att finna Céline ensam, ty han hade mött Lebeau,
som sagt honom, att ingen annan var hemma.
Det var dessutom en försvårande omständighet
att finna henne i sådant sällskap. Céline bleknade,
då hon kände igen honom, och mottog honom
förläget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
