Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
167
han skall låta oss erfara sin kärlek. Stundom tycker
jag, att han är helt nära, att hans närvaro fyller
mitt lilla rum, att den upplyser och värmer allt
omkring mig. Då känner jag mig icke ensam eller
sorgsen. Och ofta, då jag betraktar himmelen med
sina stjernor, tycker jag, att han är helt nära den
mörka jord, der vi bo.
Céline tystnade, förvirrad. Aldrig hade hon
talat så till någon . . . Hon kunde icke veta, om
Jacques hört henne. Han såg icke på henne, han
höll båda händerna för pannan och sade efter ett
ögonblicks tystnad med innerlig röst:
— O, om jag finge återse henne, blott en enda
gång!
Då han gick derifrån, tog han henne i handen,
hvilket han aldrig brukade, och sade:
— Tack!
Hon satt qvar tankfull, drömmande, och qväfde
ett starkt begär att gråta. Bättre än någonsin hade
hon förstått, att hon intog ett mycket litet rum i
Jacques’ lif. Dock hade det legat en ljufhet i detta
ögonblick af verklig förtrolighet, och genom att
ständigt tänka på honom glömde hon sitt eget
lidande, det bittra och grymma lidandet att icke
vara älskad.
XIII.
Efter detta samtal dröjde det länge, innan
Jacques återvände till Lebeaus. Han var rof för ett
slags feber. Célines öfvertygelse hade öfvergått till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
