Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
173
är hon^ Jacques . . . Vill ni, att jag skall säga
henne? . . .
Men hon hejdades af uttrycket i Jacques’ drag.
Hans ansigte hade blifvit så strängt och hårdt, att
hon trodde sig ha förolämpat honom och, orolig,
tvärtystnade.
— Säg henne ingenting, yttrade han med
ansträngning. Hör på mig, Céline. I fall det
verkligen är hon, vill jag inte, att man skall tala med
henne om mig. Jag förstår nu, hvad jag i början
icke förstod: fröken de Préal och jag kunna icke
ha något gemensamt. Det är en afgrund mellan
henne och mig, det har jag sagt er.
— Ni känner henne icke, vidhöll Céline.
— Och jag vill icke lära känna henne.
Dessutom var ett af vilkoren för adopteringen, att det
aldrig skulle vara någon beröring mellan barnet
och dem, som tagit vård om det efter
föräldrarnes död.
— Jag visste icke det, sade Céline sorgset.
— Tala inte mer med mig om henne, det ber
jag er. Det är att onödigt pina mig.
Då försjönk Jacques i ett djupt drömmeri, som
Céline icke vågade afbryta, förrän fadern hemkom.
XIV.
Maj hade återkommit i all sin blomprakt.
Geneviève hade rest till landet, hvarifrån hon hvarje
vecka skickade Céline en ask förgät-mig-ej eller
doftande konvalje med ett ömt och glädtigt bref,
som ännu bättre än solen skänkte en glädjestråle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
