Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
geneviève. 214
— Han talade med mig en gång, sade hon
slutligen, en enda gång.
— Och ni kände igen honom?
— Jag kände inte igen honom förut, men då
han sade till mig: »Jag är Jacques Marceau», kom
jag ihåg allt.
— Ack, hvad han måtte ha varit lycklig,
utropade Céline med ett obeskrifligt uttryck.
— Men hvarför sade ni mig det inte? frågade
Geneviève med en lätt förebrående ton.
— Jag var inte säker, att det verkligen var ni,
och så ville han det inte.
Då tystnade båda; deras tankar följde samma
rigtning, men Célines sväfvade gladt i ljuset,
frigjorda från hvarje skugga af sjelfviskhet; Genevièves
irrade ännu i dunkel; hon förstod blott till hälften
sig sjelf och lifvet. Hon skulle ha blifvit mycket
förvånad, om Céline sagt henne allt hvad hon
skådade i framtiden. Medan de sutto så, hand i hand,
och alltjemt betraktade hvarandra, med öm
beundran å ena, med ömt deltagande å andra sidan,
inkom fru Grégoire. När hon igenkände Geneviève,
tog hon två steg tillbaka och höjde armarne mot
himmelen.
— Är det möjligt? utropade hon. Jag sade åt
Céline inte längre sedan än i morse: nog äro de rika
lyckliga, som kunna resa långt bort och låta fattigt
folk lida! . . .
— Hon har kommit för att lida med oss, sade
Céline.
— Vi veta inte, om vi behöfva lida mycket,
tillade Geneviève skrattande.
— Ah, store gudar, en belägring . . . det är
något förskräckligt det, vi få äta hundar, råttor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
