Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geneviève.
227
der den bleka gryningen något började upplysa
natten. Han ville Hvarken se eller höra Augustine
vidare. Hon öppnade dörren . . . Han trodde, att
hon gått ut och vände sig om; hon stod ännu på
tröskeln med ansigtet mot honom, upplyst af det
rykande talgljusets darrande sken. Plötsligt stängde
hon dörren, tog några steg fram mot honom med
utsträckta armar och utropade:
— O, fräls mig, fräls mig! Låt mig icke
återvända till detta rysliga lif! Håll mig qvar med
våld . . . bind mig med rep! Låt mig icke
återvända, jag hatar detta lif, men jag kan icke, kan
icke längre lefva på annat sätt!
— Stackars barn! sade Jacques och närmade
sig henne.
Då sjönk hon ner på en stol, dolde
ansigtet i sina händer och snyftade, så att hela
kroppen skakade. Stående bredvid henne upprepade
Jacques:
— Stanna hos mig, jag skall icke göra dig
förebråelser.
Slutligen lugnade hon sig, och som hon ännu
darrade, förmådde han henne att sträcka ut sig på
sängen och ville breda öfver henne en gammal
sjal, som tillhört hennes mor; men då Augustine
kände igen den, sköt hon bort den sägande:
— Nej, nej, inte den.
Hon förklarade sig icke, men Jacques förstod
henne, drog undan själen, som deras mor begagnat
under sin sjukdom, kastade den öfver ryggstödet
på en stol och svepte in Augustine i sin gamla
öfverrock.
Hon gjorde ingen invändning och somnade
nästan genast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
