Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geneviève.
229
ännu sof. Ledd af en instinktlik ingifvelse, befann
han sig slutligen utanför det hus, der Lebeaus
bodde, och steg upp till dem. Voro de icke hans
enda vänner?
Céline satt i länstolen bredvid kakelugnen;
hennes kinder färgades, då hon såg honom, men blefvo
snart åter hvitare än hennes hufvudkudde, hvita som
vax, liksom hennes nästan genomskinliga händer.
Hon betraktade honom oroligt, ty hon läste en
ovanlig sinnesrörelse i hans drag; men hon frågade
honom icke, ty hon visste, att han icke hörde till
dem, som lätt öppna sitt hjerta. Han kände i denna
stund ett sådant behof af deltagande och hjelp, att
han måste tala; men han eftersinnade ett ögonblick
hvilka uttryck han skulle använda för att göra sig
förstådd af den ljufva flickan, som sjukdomen hade
skyddat från hvarje beröring med lasten.
— Céline, Augustine har kommit tillbaka.
Hon uppgaf ett rop af glädje.
— Er syster? . . . Ack! så roligt! . . . Hvar
är hon?
— Hon är hos mig . . . Men hon är mycket
förändrad . . . hon är sjuk.
— Stackars Augustine! sade Céline medlidsamt.
— Sjuk till kroppen, men framför allt sjuk till
sinne och hjerta. Hon är numera endast en ruin.
— Hufvudsaken är att hon kommit tillbaka.
Ni skall göra henne frisk.
— Jag vet inte, sade Jacques; jag tycker, att
det inte längre fins någonting sundt i henne. Hon
lider . . . det är allt, som är qvar af henne.
Céline teg, ty hon visste nog för att till hälften
förstå, och Jacques teg också, ty han kunde icke
säga allt hvad han hade på hjertat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
