Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
251
Geneviève hade aldrig sett någon dö . . . Var
det alltså detta? . . .
I sig sjelft var det hvarken svårt eller
förskräckligt . . . men den djupa tystnaden, den stela
orörligheten, vissheten att intet mer kan nå den varelse,
som ett ögonblick förut tryckte vår hand, och
frågande betraktade oss . . . det okända, dit han ingått,
dit vi icke kunna följa honom . . . hela detta
mysterium . . . Hon bleknade, ryste och var nära att digna.
Jacques var den ende, som märkte det.
— Jag skall följa er hem, sade han halfhögt,
sjelf förvånad öfver sitt mod.
Men hon antydde med en åtbörd, att hon ville
stanna ända till slutet.
Då gingo Lebeau och Savigny in i det lilla
rummet, som Céline bebott, tills svagheten tvungit
henne att intaga sängen. Jacques gick ut och
återkom först en timme senare med en ofantlig bukett
hvita syrener. Geneviève satte ett par qvistar i
den dödas hopknäppta händer och strödde de öfriga
omkring henne. Hon tycktes le mot de blommor
hon älskat.
— Skulle man inte kunna tro, att hon sofver?
sade fru Grégoire, som dittills hållit sig tyst.
Stackars Guds lam, hon har lidit, men det är inte många,
som blifvit vårdade såsom hon. Dag och natt var
jag hos henne, färdig att göra allt hvad hon ville.
Hon tackade mig inte, när hon gick bort, men det
är likgiltigt, jag är inte ond på henne . . . hon var
inte otacksam och visste nog hvad hon hade mig
att tacka för. Nu ber hon den gode Guden för
mig och bereder mig en god plats vid sin sida.
Det är väl det minsta, efter allt hvad jag gjort för
henne . . . den gode Guden är verkligen skyldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
