Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
255
— Nå, lika godt . . . Det vore bättre för henne^
om hela verlden glömt henne . . . och i synnerhet
vore det bättre, om hon dött, innan hon blifvit
hvad hon är.
— Jag vet . . . Céline sade mig, att hon gjort
er mycket sorg, att hon lemnat er, och att ni en
gång återfunnit henne, men att hon flytt bort igen,
emedan hon inte ville föra ett hederligt och
arbets-samt lif.
— Nå väl, kan ni bli syster till en förlorad
varelse, Geneviève?
— Är jag inte redan hennes syster? O, Jacques,
vi skola söka henne, tills vi funnit henne ... Vi
skola rädda henne. Hon måste låta sig räddas . . ►
vi skola hålla så mycket af henne.
Hon hade sammanknäppt händerna, som om hon
just nu besvure Augustine att låta rädda sig; och
i de sköna, tårfylda ögon hon höjde mot Jacques
lyste en himmelsk stråle af medlidande.
Han betraktade henne sorgset, utan att svara.
Stackars barn . . . visste hon, hvad hon sade?. . .
Var det väl så lätt att älska Augustine?
— Jacques, återtog hon, vet ni, hvad Célines
sista ord i fråga om er var? »Ni skall säga honom,
att det enda verkligt fula i lifvet är sjelfviskheten».
Det fula skola vi icke underkasta oss.
— Nåväl, jag vore sjelfvisk och feg, om jag
mottoge ert offer!
Då uppsteg Geneviève i sin ordning, stälde sig
framför Jacques och sade:
— Ni vill alltså tvinga mig att säga, att jag
älskar er? Jacques, förstår ni ändtligen?
En stark darrning grep honom, då hon uttalat
dessa ord; han fattade i ryggstödet på en stol, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
