Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFRIKAS UTFORSKNING.
Niger, ett i dessa trakter vanligt namn, som helt enkelt betyder
»floden». Men vart denna flod tog vägen och varifrån den kom, det visste
ingen. Några trodde att den rann mot väster och bildade
överloppet till Senegal, men lika möjligt var också att den flöt mot öster, där
den antingen kunde förena sig med Nilen eller, som det av andra
antogs, förlorade sig i sanden, möjligen i samband med ett annat av dessa
åter och åter i dunkla berättelser uppdykande naturobjekt, den stora
steppsjön Wangara eller Tsad. Andra åter tänkte sig ett lopp mot
söder, där man möjligen kunde förmoda en mynning vid Benin i någon
av Calebarfloderna. Detta var, som vi nu veta, den riktiga lösningen,
ehuru den gången en av de minst omfattade, varemot flera tänkte
sig, att den böjde av ännu längre mot söder och där bildade
överloppet till den väldiga flod, vars mynning länge varit känd under
namnet Zaire, nutidens Kongo.
Timbuktu och Niger blevo nu de stora mål, som
upptäcktsforsk-ningen under ledning av Afrikanska sällskapet satte för sig. Men vilka
oerhörda offer ha icke dessa första resor kostat! Den skotske läkaren
Mungo Park lyckades genom en djärv, vida omtalad framstöt redan
1795—97 från Gambia nå fram till övre Niger och visa att den
rann mot öster. År 1805 begav han sig ut på en ny resa, och nya
meddelanden om viktiga upptäckter hemsändes från vägen, sedan
han nått den stora floden och i båt drev ned för denna. Men plötsligt
upphörde dessa fullständigt, och först långt senare har man fått veta,
att han efter ha passerat Timbuktu drunknat under en strid med de
infödda. Ett motsvarande öde drabbade också tysken Hornemann,
som 1799—1800 försökte att norrifrån genom öknen nå Timbuktu.
Till en början hade han storartad framgång, sannolikt har han lyckats
passera hela ökenbältet, men så försvann också han, mördad i öknen.
Att här ens uppräkna de expeditioner, som fullständigt misslyckades
därigenom att deras europeiska ledare antingen dödades av de infödda
eller omkommo av feber och umbäranden, kan ej komma i fråga. Vad
hjälpte det t. ex. att den engelske officeren Laing år 1826 verkligen
nådde det sagoberömda Timbuktu, när han ett par dagar senare
mördades och hans anteckningar aldrig nådde Europa.
Men nu började man också närma sig det stora målet. Jämte
engelsmännen hade också fransmännen ivrigt upptagit detta
forskningsarbete, och den förste som i Europa av egen erfarenhet kunde berätta
om Timbuktu var René Caillié, som förklädd till egyptier år 1827
företog en av de resultatrikaste och på samma gång äventyrligaste bland
Afrikafärderna, en expedition som också snart efter hemkomsten
kostade honom livet på grund av sjukdom, som han ådragit sig. Han
lyckades nämligen från Sierra Leone i söder genomtvära bela Väst-
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
